Kategoriarkiv: Bloggar

DH-åkare för en dag

Har varit dåligt med bloggandet från min sida här på sistone mest för att jag helt enkelt inte har cyklat så mycket. Inför den här säsongen siktade jag högt med min träning och det och jag ville satsa på att köra ännu fler lopp och tävlingar. Landsvägsloppet Tour of Jamtland från Trondheim till Åre i augusti skulle bli min stora utmaning men tyvärr så blir det inte alltid som man tänkt. Motivationen till att träna försvann någonstans på vägen och mina mål blev bara en börda att släpa på. Nu på höstkanten har jag kommit igång litegrann åtminstone men nu börjar ju tyvärr cykelsäsongen verkligen lida mot sitt slut.

Igår provade jag dock på att köra lite DownHill i Höga Kusten BikePark på Varvsberget vilket är någorlunda nytt för mig även om jag brukar smyga in lite DH-sträckor när jag kör mina XC-pass på Varvsberget. Det var rätt många cyklister på plats, ett helt gäng från Umeå och några så långväga som Luleå och Skellefteå. Tyvärr var vi inte så många Ö-viksbor. Det känns ju inte riktigt ”rätt” för mig att åka lift upp och sedan bara cykla utför och min XC-cykel utan bakdämpning är långt ifrån lämplig för den här uppgiften men det var riktigt kul ändå. Det hade anordnats med tidtagning på spåret som kallas ”skottkärran” så jag körde nog den 5-6 gånger under eftermiddagen. Redan under första åket insåg jag att målsättningen för dagen fick lov att bli att bar ta sig ner hela vägen utan att behöva kliva av cykeln. Efter ett par åk så klarade jag faktiskt det också. När det var dags för tidtagning så växer ju hornen ut lite extra som vanligt men jag var klok nog för att inse att jag med helt fel utrustning inte skulle imponera på någon med mina tider hur mycket jag än satsade så jag lyckades ta det ganska lugnt och sansat ändå. Jag är nöjd med att jag kom ner på under fyra minuter och att både jag och cykeln var välbehållna även om de som var snabbast körde på under två minuter.

Jag passade även på att ta lite bilder på de som körde snabbare än mig, alla andra alltså.

 

Mellanperiod….

Jag älskar hösten, men just nu känns allting grått…

Hela sommaren har flugit fram och massor av energi har lagts på träning och tävlingar, det har varit jätteroligt och det har gått så bra. Så plötsligt tappar jag all lust att anstränga mig.

Lusten och viljan kommer säkert tillbaka, men det får ta sin tid. Jag tittar på vinterbilder och längtar – just nu mer efter snöskopromenader än skidtävlingar, men det ena utesluter ju inte det andra, och jag vet att tids nog står jag här och vallar för brinnande livet igen.

Med hopp om mycket snö!!

Cykling med bergscykelmessias och hans lärjungar

Vi har ju en kille i denna stad som verkligen lägger sin själ för cykling ”all mountain” eller helst downhill – Lars Edblom. Med långt hår, Modotröja och en glödande entusiasm röjer, bänder och bär han sten så att banor runt varvsberget blir körbara, både utförsstigar och XC-stigar. Hänger alltid med på den flesta form av cykelaktivitet.

”Bergscykelmessias” Lars Edblom vid annat tillfälle med lånad bild från Alexander Laine 

Onsdagens pass gick därför, på allmän begäran, bland klippor och stenar på ”vitprickade leden” som enligt Micke Lindnord är den bästa mountainbikestigen i kommunen – själv tycker jag den känns rätt så svår, svårare än Jäbo-slingan, men utsikten kan man inte klaga på. Så iklädd knä- och armbågsskydd utdelade av ”messias” på Hörnsjöparkeringen så gav vi oss iväg upp på toppen av varvsberget. En förutsättning för att det ska gå att cykla denna led är att det är torrt, om inte är det snorhalt på klipporna. Sänkbar sadel är också ett måste. Jag var först upp och kastade mig entusiastiskt in på den klippiga stigen förbi masterna och DÄR fick jag genast nytta av skydden då jag gjorde en för tidig wheelie och satte ned framhjulet rakt ned i den skreva jag försökte undvika – tvärstopp och en 180-gradersvolt med cykeln. Skulle kanske haft hel ”Body Armour” så´n klant jag är??! De andra kom ikapp och vi cyklade vidare utför de branta och delvis trixiga passagen. Jag fick ju aldrig fram kameran för att föreviga denna fina utsikt då jag hade fullt sjå att följa Lars lärjungar. Niederbach och Rickard hade verkligen inga problem och de hade inte ens skydd.

Äntligen nere på ”fast” mark så cyklade vi förbi ”Hockeymessias” golfbana och upp på berget igen. Nu var den tekniska stigen ner mot fabriken målet. ”Ni som inte sänkt sadeln, gör det nu” uppmanade Lars – som dagen till ära körde sin lätta hardtail på dessa passage som om de vore släta jordstigar. Lite snirklande och droppande senare kom vi till ett riktigt trixparti. Utlagda stenblock mellan naturliga bumlingar som mest liknar ett sorts labyrintspel. Lars körde igenom hur lätt som helst men vi övriga hade problem, jag mest, så vi nötte på här en stund tills det satt både uppför och nedför och Rickard fick bittert erfara att hårda stenar mot knä inte är skönt.

Rickard försöker sig på ”labyrintspelet”

Anton hade inga större svårigheter – det är ju mycket att övervinna rädsla det handlar om, samt balans och att vara ung, smidig och orädd hjälper ju bra då

Till slut satt det och färden gick vidare. Vi hoppade över sista supertrixbiten eftersom att man nästan slår sönder cykeln där (jag har försökt).

I Hörnett har Lars hjälpt kommunen att bygga en kul sakt på en lekpark, en liten ”Pumptrak”, en sort jordbana med grävda gupp och velodromer som man med rätt teknik kan ta sig runt varv efter varv utan att trampa. När vi kom dit upptäckte vi att ”Messias” fått en stor hop lärjungar för det kryllade av ungar med cykel där. Lars visade hur det ska gå till och vi kastade oss också in i leken. Jag måste erkänna att detta även är kul för en hög 40+ så vi blev kvar en stund-faktiskt rätt jobbigt fast man inte trampar så mycket. Detta borde finnas i varje lekpark, då har vi återväxten inom XC säkrad.

Rickard i pumptagen

Anton kom på detta ganska snart

En liten film

Stigkörning och race sista biten upp till parkeringen och nu hade det blivit ganska mörkt. Pannlampa blir snart ett måste

Hälsningar från en inte helt bergsanpassad XC-cyklist, mera ”slopestyle” i klädsel erfordras

 

Bergsgeten tackar och bockar!!

En regnig tisdag i augusti beger jag mig från Vårby till Varvsberget på en ganska försummad racercykel. Det är dags för sista deltävlingen i Årets Bergsget.

I mars, efter sjumila, satt jag med en liten skrivbok och skrev upp några mål för sommaren. Ett av dom var att gå under 5 minuter på Bergsgeten. Jag trodde nog inte att det skulle gå, men jag  hade kört på 5.11 hösten innan så varför inte försöka.

På vägen dit känner jag att benen är pigga. Bra! Regnet är perfekt. Jag hinner inte värma upp ordentligt, men det visar sig när jag kommer fram att det kanske inte gör så mycket – vi är tre personer på plats varav endast en har cykel. Jag.

Jag drar två repor uppför backen en bit för att värma upp. Ingen annan cyklist dyker upp, så de två tålmodiga och alltid glada funktionärerna Kaj och Staffan står alltså här i regnet för att klocka MIG. Om inte annat för deras skull ska jag försöka klara mitt mål!!!

Starten går.  Jag blir stum. Staffan och Kaj åker förbi med bilen. Jag börjar flåsa. Minuterna går. Jag petar i en lägre växel. Nehej, det finns ingen lägre växel. Jag trycker istället i en högre växel och ställer mig upp och trampar. Benen är liksom bortdomnade, jag flåsar hejvilt. Funderar på om väggen som tornar upp sig framför mig är den sista backen eller om det är en kvar.  Jag får syn på Kaj och Staffan. Dom skriker att det är 10 sekunder kvar. Då känner jag att det kommer gå vägen. 4.58 blir tiden. Jag blir fotad, får bucklor i mängder, jag får beröm. Jag tackar så mycket för mig och åker ner i bilen. Jag är lugn, nöjd, och SÅ stolt.

Ända tills…….

”-Vem är det där?”

”- Jag vet inte. Ser ut som någon som också ska köra!”

”- Visst har han en racer?”

”- Ja…”

”- Det är ju PILVINGE!!”

Några minuter sen dyker alltså denna fenomenala idrottare upp och gör älgfärs av min fina tid! Jag följer hans klättring med spänning och häpnad och ser hur karln bara försvinner uppför backen. Det är bara att lyfta på hatten. Nu har vi alla en ny tid att jaga. 4.21… Jag måste hitta något värre än Snickers….!

Pokalerna står hur som haver på spiselkransen och jag är glad att sommarens cykelträning uppenbarligen gett mig starkare ben. Tack till Staffan och Kaj för att ni trotsade regnet och hejade fram oss TVÅ klättersugna cyklister till nya pers 🙂 Ser redan fram emot nästa år! 🙂

Tolvtjärnsloppet

Här kommer en liten tävlingsberättelse från årets stora event, som vi sett fram emot så otroligt mycket – Tolvtjärnsloppet!

Uppladdningen var inte den bästa med en lång bilresa och en begravning dagen innan. Jag hade den lilla tanken ”det här loppet kör jag för henne” i bakhuvudet när jag strosade runt i Svedje och taggade upp, och det kändes bra. Jag hade annars kunnat träna på under veckan och kände mig väl förberedd för tävlingen.  Solen strålade på oss, det var väldigt varmt. Backman skötte snacket i mikrofonen som om han aldrig gjort annat. Alla cyklister såg ovanligt harmoniska ut. Det måste vara den där skogen. Den är bra för själen.

Eftersom jag  inte visste alls hur det skulle kännas idag så hade jag inget annat mål än att göra mitt bästa. Jag hade bestämt att jag skulle ta det lugnt ifrån början hur som helst.

Starten gick, och vi susade iväg. Jag blev stum direkt. Jag tyckte jag körde på bra upp till den lilla gården innan Svedjeberget, då plötsligt en BRUD dyker upp brevid mig och får tätkänning. Vad i….!!! Förvandlingen från Jennie till Horn-Per var ögonblicklig och jag kände att jag måste trycka till lite extra ett tag. Vek in på stigen uppför berget och stressade på lite väl mycket där.  Efter utförskörningen ner från vändplatsen såg jag inte till hotet, och kunde slappna av litegrann i alla fall.

Vi drog på bra mot Getingsta Bodum. Klättringen uppför Edlunds Mördarbacke gick jättebra.

Banan var otroligt fin – kanske var sanden något lösare än då vi körde banan på träning. Endurostigarna bjöd på fina hopp idag också. Livet leker verkligen när man får njuta av sådan cykling. Det är så roligt att man verkligen inte vill bli trött så att man måste sluta.  

Det hela förflöt utan vurpor och intermezzon. Lite krångel med en kedja vid ett tillfälle, annars skötte sig cykeln jättebra. Det var folk här och där efter vägen som hejade, det gör verkligen mycket för humöret. Jätteroligt! Trots den tuffa banan kändes benen pigga och glada hela vägen idag. Kul att se andra Örnar efter banan. Bra kört allihopa!

Sett ur deltagarens synvinkel så fungerade allting perfekt kring tävlingen. Efteråt blev det ett dopp vid Grantobadet och sedan en kopp kaffe och en burgare innan prisutdelningen. Skitmysigt. Jag är supernöjd.

En stor eloge till J-E Backman samt till ALLA andra som på ett eller annat vis ställt upp och bidragit till att denna jättefina tävling kunde genomföras.

 

Triss i ansträngning

Jahapp, så var augusti snart slut och jag konstaterar glatt att igår var första dagen jag behövde en mössa. Jag försökte fira mösspremiären med en mjukglass men bara jag var sugen, så det gick i stöpet. Hur som helst har månaden innehållit inte mindre än fyra tävlingar varav INGEN jag ännu satt på pränt. Jag har blivit rejält kraxig i halsen och ligger nerbäddad i soffan så nu kan jag skriva en efter en här.

På startlinjen, som var en strandkant, stod jag samt 47 andra laddade sportfånar beredda att hoppa i vattnet. Jag hade redan räknat ut att pallen var en omöjlig dröm. Runt mig hade jag tränade tjejer som jag har stor respekt för: Rebecka Sundin, Anna-Karin Arvidsson, tjejen som vunnit två gånger tidigare och så hon som kom tvåa i fjol, med flera som jag inte kände till. Hur som helst. Startskottet gick och vi plumsade ner i vattnet. Någon hade sagt att det var 17 grader varmt, och två stycken klev helt enkelt upp igen efter att ha doppat sig och struntade i alltihopa. Själv kände jag inte mycket av kylan, men jag hade lite svårt att andas normalt, och det väste ganska bra ur luftrören. Fick nästan lite panik ett tag, men lugnade ner mig och då gick det bättre. Efter vändningen hade jag läget under hyfsad kontroll och kom upp ur vattnet strax efter första gubbe, jag hade fjolårstvåan bland damerna alldeles framför mig upp ur vattnet och fjolårssegraren strax bakom. Benen var kalla och halvt orörliga när jag sprang mot cykeln, men på något vis gick det ändå rätt smidigt för jag kom iväg före tjejerna ut på cyklingen.

Överladdad och superstressad var ordet!! Jag lyckades med att ta det lite lugnt uppför första backen. Sedan körde vi på bra upp mot Fjälltjärn och ner mot Fors. Jag tog in på täten. Jag var väldigt stum i benen men det flög ändå på bra efter asfalten, och växlade som fyra/femma någonting. Vid det laget hade jag inte en susning om var de andra tjejerna var. Jag såg inte till någon bakåt i alla fall, men var framför allt orolig för och närmast övertygad om att konditionsfenomenet Rebecka Sundin skulle ta mig på löpningen oavsett vilket försprång jag hade efter cyklingen.

Jag klunsade iväg ut på stigen efter att ha hoppat av cykeln. Benen var noll spänstiga. Kaboom, kaboom, kaboom, sa det i marken. Jag ber om ursäkt om jag spräckt någon ruta eller om dörren till någons utedass lossnat. Jag fick ett plötsligt och knivskarpt håll efter några hundra meter och var då helt säker på att hela världen skulle komma och springa om mig.  Efter att jag vikt ned på sandvägen mot sjön vände jag mig om och såg Rebecka komma farandes som en projektil mot kurvan. Jahapp…. Hit, men inte längre, tänkte jag besviket. Knatade på bäst jag kunde uppför backen ändå (var tvungen att gå lite men gjorde det bakom ett krön så att hon inte skulle se hur illa ställt det var med mig).  Konstigt nog lyckades jag hålla undan.

Tävlingen var superkul och trevlig. Många hejade på efter vägen och funktionärerna var många och glada. Efteråt bjöds det på mat och prisutdelning.

Åter nästa år 🙂

Slutspurt på cykelsäsongen

Nu har äntligen kropp och själ återställt sig någotsånär efter min egen urladdning som tävlingsarrangör förra helgen. Mer tur med vädret kunde vi ju inte ha haft även om de som faktiskt tog ut sig på att cykla nog hade föredragit ett något mindre svettdrivande väder. Det är ju Tolvtjärnsloppet jag pratar om.

När krutröken lagt sig kunde vi konstatera att 71 st cyklister deltagit och kämpat sig igenom olika sträckor kring Svedje och Västergissjömon och att de flesta faktiskt var rätt nöjda med arrangemanget även om vi som stod bakom faktiskt var nybörjare som arrangörer av dylikt. Men som deltagare i olika tävlingar har man ju fått en bild av hur man vill ha det och med knappa resurser och en rätt liten arrangörsstab så tycker jag att vi lyckades förhållandevis bra. En enkätundersökning som skickades ut till alla föranmälda har givit oss lite feedback om vad som kan förbättras och det ska vi försöka ta till oss.

Om det blir någon fortsättning på Tolvtjärnsloppet beror dock på hur många som vill hjälpa till nästa år för helt klart är att jag inte kommer att lägga ned halva sommaren på detta en gång till, fast tokig som jag är så har jag redan börjat reka på förlängningar och nya varianter av banan. Det finns ju onekligen möjligheter i detta område.

Jag på cykelvasan med Cecilia Thomasson hack i häl. Jag slutade 476:a och hon 424:a så jag fick däng med 3 minuter.

Det har ju blivit noll gemensamma träningar efter semestern men för egen del så duggar ju tävlingarna tätt och i helgen väntar mitt sista långlopp med Finnmarksturen i Ludvika. Det ser ut att bli en blöt historia så det blir lite bryderier om vilka däck som ska sitta på Stumpjumpern. Jennie är också anmäld i Sportklassen så jag får ligga i lite för att inte få ”tjejdäng” av denna superdupermultisportare. 1050hm på 7 mil lär ju kännas i benen.

Här hemma går motionsloppet Själevadsfjärden av stapeln på landsvägarna kring denna pöl. Det blir spännande att se vem som är ”snabbast i sta´n”.

Nästa helg väntar Bikeboost MTB i Umeå så det blir skönt att slippa lägga 100 mil på en helg för att cykla tävling. Innan dess borde vi kanske ta ett gemensamt pass med MTB.

Tyvärr så börjar det snart vara dags att ladda pannlampan för kvällspassen för vi går onekligen mot mörkare och kallare tider. Jag tänker ta en liten tripp långt söderut för att få en extra slutspurt på säsongen samt få njuta av lite varma bad med familjen. Vart vet jag inte än, bara när, ungefär.

Vi ses på en stig eller grusväg någonstans!

PS: I Bikeparken på Varvsberget råder febril verksamhet och det planeras massor med aktiviteter under hösten. (se Övikstråden på Happy MTB)

Bergsget 2012 är avgjord!

Äntligen är Bergsget avgjort!  I bästa tänkbara väder kom det hela 2 startande till denna avslutande deltävling, stor eloge till Jennie Magnusson och Henrik Pilvinge som trotsade vädret!

Vi var fler funktionärer än startande denna kväll:)

Den stora frågan var, skulle Jennie cykla under 5min  då hon varit nära de två andra gångerna?

Svaret var att det skulle hon denna kväll, efter en formidabel cykling som endast Kaj och jag kunde slå med bussen (på fina 02,30…) så stannade klockan på fina 04.58.30 ! Grymt bra kört trots att regnet vräkte ner, denna tid kapar du mera i bättre väder:)

Så prisutdelningen blev enkel denna kväll, Årets Bergsget 2012 är Jennie Magnusson!

Stort Grattis från oss funktionärer!

När vi då avbröt och skulle åka hem, möts vi av Henrik Pilvinge och vi frågar helt sonika om han vill köra också.(självklart eftersom han var där..)

Så vi gjorde oss beredda på ännu en rekordrunda med bussen upp till toppen:)

Att han är snabb det visste vi, men detta var en uppvisning som jag verkligen tror blir svårslagen! (möjligtvis bara av han själv)

Kommer ni ihåg den omöjliga Hans Bergholms tid ifjol på 04.42 tror jag det var, och de andra som var några sekunder bakom. Deras prestationer från i fjol har stått sig tills nu.

Henrik körde på hör och häpna 04.21.30 i detta väder! Mycket imponerade var vi som såg detta, och ni som provat förstår vad som krävs.

En sänkning med ca 21sek kan man kalla utskåpning eller hur?

Stort Grattis till dig också Henrik, kul att se att vi endast var 2minuter före dig upp med bil:)

Bilderna tagna av Kaj Glännestrand i vanlig ordning, och stort Tack till er som i år ställde upp och dig Kaj för all hjälp!

Nya tag nästa år, får se vad vi hittar på då i dessa backsammanhang:)

/Staffan

Som ni ser så regnade det lite lagom denna kväll…

 

Stortävlingspremiär!!!

Jag har cyklat Mörksuggejakten, och jag är så otroligt glad! Jag har efter de senaste veckornas strul fått ett riktigt bra besked från kroppen. Den sa: ”Hallå! Mig är det väl för sjutton gubbar inget fel på!” (Varning: Följande fem stycken är vare sig rolig eller inspirerande läsning, så vill du inspireras, vilket du ska få göra, hoppa över dessa och läs actiontexten en bit ned istället) 🙂

Det hela började i midsommar då jag fick jordens magkatarr mitt ute på havet, i princip, långt från medicinskåpet. Kämpade på och försökte i gammal god stil att självmedicinera mig när jag kom hem, men gav upp efter en vecka och gick till doktorn. Varpå han av en slump naturligtvis upptäcker blåsljud i pumpen och i flera stora kärl. Nu var det ju inte så att han med blotta örat hörde hur det visslade om mig i undersökningsrummet, men det var ändå så pass att han ville kolla upp det hela med en röntgen av kärlen samt skriva en remiss till hjärtspecialist.

Minst sagt lätt oroad satte jag mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet, fullt övertygad om att hela jag var åderförkalkad. Pumpen var jag minst orolig för. Doktorn hade lovat mig att fortsätta träna, vilket kändes bra, och han poängterade att det absolut inte behövde röra sig om något allvarligt alls. På kvällen hade jag torkat tårarna, drämt näven i bordet och bestämt mig för att inte tänka på det. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började se den så hett efterlängtade Mörksuggejakten rinna ur mina händer. Såg även andra otrevliga scenarion framför mig – hjärnan får bra snurr när den spinner loss – och det var svårt att släppa oron. Dessutom hade jag levt på blåbärssoppa och välling sedan midsommar och insåg att det hur som helst inte var någon lysande uppladdning för en tävling på något sätt. Nu var det så att jag som resultat av omtänksamhet fick en liten första besiktning av pumpen i torsdags, och det är troligen en klaff som det är lite vajsing på, men det är ingenting som är farligt och jag fick tillstånd vid liggande bord att fortsätta träna. Det hela skulle kollas noggrannare om några veckor.

”YES!!”, tänkte jag, och gick med raska steg ut ur rummet. ”MÖRKSUGGEJAKTEN!!!!!!”

Efter att ha lovat kollegor, vänner, mamma och pappa, hundar, hästar, katter och till sist också mig själv att tänka med hjärnan på tävlingen, så bestämde jag mig  för att köra den, men med ett enda mål: Att ta mig igenom. Det förstod jag skulle bli en utmaning för mig.  Sista dagarna hade jag kunnat äta lite bättre men jag visste att magen var ett minst lika stort orosmoln som det här med pumpen. Det var en chansning att starta, men jag ville så gärna göra det.

Så efter den här alldeles för långa inledningen kommer vi då till det som ni hade trott er få läsa om redan från början, det vill säga, loppet!

Starten bjöd på mysväder. Lätt, lätt duggregn samtidigt som det var ganska varmt – kvavt, kanske man kan säga. Jag stod ungefär i mitten av motionsfältet. Jag var oroad för startögonblicket och trängseln, men i övrigt var jag ganska lugn. Det blir mindre press när man vet att man inte ska köra riktigt hårt. Starten gick, och jag är ingen människa med vassa armbågar.  Jag susade igenom starten och började inom kort klättringen upp mot Vidablick. För en Öviksbo kan detta liknas vid att cykla upp till Åsbergsmasten, ungefär. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt, undvek stumma ben och passerades av många övertända motionärer på väg upp till toppen. Innan jag var uppe hade jag redan plockat tillbaka några av dom till rätt plats (dvs bakom mig). Många människor stod i backen och hejade. Det var superkul.

Efter Vidablick väntade ett lämmeltåg i några mil. Jag var lite het och ville köra om, men lyckades spara på krafterna. Det var ju jätteskönt rent fysiskt att bara ligga kvar i ledet, även om hjärnan hade god lust att hoppa ut ur huvudet, lite snitsigt rulla förbi hela raden av cyklister, och gå upp och dra. Det var ganska sörjigt och jag tog lite placeringar genom att tidigt hoppa av hojen och springa genom skiten istället för att försöka cykla, och cykla omkull, som flera andra gjorde (haha). En lång, snabb utförslöpa väntade efter lervällingen och där fångade jag dagens första proteintillskott, i form av en fluga, i gapet. Gott? Nej.

Efter en av vätskedepåerna stod plötsligt en Mörksugga och vinkade i diket. Jag höll på att smälla av. Hysteriskt rolig figur, tack Mörksuggan för ett gapskratt!

Man kan skriva hur mycket som helst om detta lopp, och vart ska jag kunna begränsa mig? Vart ska jag gena?

Jag kan inte riktigt säga vart fältet började glesas ut, men skönt var det, för det var frustrerande att inte kunna dörna på efter tycke och smak i skogen. Många var faktiskt ganska (förlåt!!) dåliga på stigkörning. Jag var taggad som fanken varje gång vi kom ut på en väg, men lyckades faktiskt tänka klart och hålla tillbaka. Pulsen, pulsen… Jag kämpade på, och det flöt på så himla bra – ända tills….

Tjopp – – KABAMM!! En blöt rot, lite på skrå, och Mollbergaren var ett faktum. Head actress: Jennie. Guest star: Jennies cykel. Vittne: Mats. Mats trodde att jag bröt om inte nacken, så i alla fall käken. Han sa att kroppen vreds åt ett håll och huvudet åt ett annat, och kom att tänka på Frankensteins monster (honom skruvade dom dit huvudet på). Personligen började jag febrilt att slita upp cykeln på rätt köl igen samtidigt som jag inte hade den ringaste aning om vad som var upp eller ned i den här underbara världen. ”Herregud, cykeln, cykeln!!” En snabb koll – den verkade ha klarat stuntet helskinnad. Trampade iväg. Oj oj… Det gungar…. Få se nu, okej, huvudet gör lite ont, men det sitter fast… Handen… Ja ja… Få se nu… Vad har vi här… Jag skulle tro att det tog ca 10 minuter innan jag kom in i det hela igen. Jag var liksom inte riktigt okej i bollen. Handen gjorde ont men det glömde jag bort. Till slut skakade huvudet på plats och det började kännas ungefär bara  lika snurrigt som det gör i normala fall 🙂

Jag trampade på ett tag till, sen kom nästa intermezzo. Razzelrazzel-kakakakaka-zzzzzzzt-katjockkkkk! Jag fattade inte vad som hände, men det var uppenbarligen mig som det högst otrevliga ljudet kom ifrån. Hörde en okänd röst bakom mig: ”Öööh… Din växelarm går in i bakhjulet”. Shit….!!! Klickade ur för att snabbt inspektera eländet. För det första hade jag en hel Ölandstok i drevet, men det var inget mot vad som hänt med växelörat. Mats fick göra en riskabel, brutal och ganska hårdhänt operation för att rädda situationen. I samband med ingreppet fick både han och jag kramp. Det var inte skönt. Upp på cykeln. Razzel razzel. Jag fick lov att hålla mig borta från de lättaste växlarna under resten av loppet för att inte fastna i hjulet igen, vilket jag ändå lyckades göra några gånger innan jag insåg faktum. Det funkade, men krampen var farligt nära i de uppförsbackar där jag annars mycket gärna hade trampat lite lättare.

Jag plockade cyklist efter cyklist, känslan var enorm. Det kändes som att köra motorcykel. Jag körde om ett helt tåg med killar på ett ställe.  Jag njöt av den otroligt vackra banan. Den var så rolig så man tror inte det är sant. Vilken upplevelse jag fick vara med om! Vi fortsatte köra om folk ända in i mål, men det blev längre och längre mellan dom vi kom ikapp. Benen bara trummade på, utan att pulsen blev för hög. Jag är så glad för att det kändes, och flöt på, så bra. Jag gick i mål och var jätteglad, jättenöjd, och full med grus – vad mer kan man önska?

 

Efter en välbehövlig dusch för både cyklister och cyklar konstaterades det att detta gav mersmak.

Jag blev tvåa  i motionsklassen för damer och framför allt kände jag att vi hade kunnat köra fortare.

Men det roliga tar vi en annan gång, när pumpen är besiktad och klar.

Mina minnen från loppet är enbart positiva, och mitt knä har nog fått ett minne för livet. Det var det värt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Doktor Nordin rensar mitt knä.

 

Mot nya tävlingar…..!!!

 

 

MTB-Resultat i Sundsvall

Vi blev några stycken som åkte ned till Sundsvall och körde Västernorrlandscupen. Vi kunde varit fler men det var några som tog fel på dag 🙂

Ca 40 personer varav väldigt många ungdomar körde på dessa roliga slingor. Sundsvall och Härnösand har verkligen lyckats få fram en bra grogrund för framtiden.

Banan var ca: 2,6 med stigar men många igångdrag och en liten brant rotig uppför som skapade lite urklickningar i mellanåt. Kul var banan i alla fall.

För min egen del så provade jag att inte äta eller dricka något 1,5 timme innan start och ej heller något under själva loppet vilket visade sig vara lyckat. Jag kunde hålla full fart hela tiden utan krämpor och slutade med en snittpuls på 172bpm under 55 minuters körning. Tyvärr så var de flesta andra åkare bättre än mig så jag hamnade långt bak i resultat (4 minuter till Tomas Lindh på 1,5 mil översatt till ett 6,5 mil Lida Loop skulle bli 16 minuter och i DET perpektivet är jag JÄTTENÖJD)

Anton och Alexander premiärtävlade i MTB och slutade 3:a & 4:a så de är bara att grattulera!

Många jag frågade skulle komma på vårt långlopp så det låter positivt!

Resultatlista:

 

Cykelklubben för alla cyklister i Örnsköldsvik