Jag fick en riktig komplimang igår av en kille, 90+, som jag träffade genom jobbet. Det faktum att komplimangen var så otippad gjorde den än mer attraktiv. Föreställ er: Killen sitter på sängkanten. Jag kommer in i rummet och säger hurtigt (så hurtigt att jag nästan blir trött på mig själv): ”Ska vi ta och ta en liten promenix i korridoren, kanske?” Han lägger sina vita, rynkiga händer över handtaget på käppen, tittar med stort intresse rakt in i ögonen på mig i kanske fem sekunder, och säger sedan, med förundran:

”Vad du ser färsk ut”.

Varför i hela friden drar jag upp denna episod här, i en blogg på den lokala cykelklubbens hemsida? Jo – därför att jag för tillfället känner mig allt annat än ”färsk”. Relativt nyligen hemkommen från Urskogsloppet i Björna – 19,5 km delvis i tuff terräng – är jag lätt den mest ofärska personen i hela universum.

För den som har gott om tid – och gott om empati – kommer här en resumé av denna egentligen så fantastiskt vackra, unika och genomtrevliga tävling. För mig själv ser jag detta ordbajsande återigen som en chans att bearbeta något riktigt otäckt.

För er som inte har hundra koll på hur loppet ser ut, så kan jag berätta att det går från byn Backe, i Berg, nära Hemling. Hemling i sin tur ligger en bit från Björna. Tydligen en ganska bra bit, känns det som.

Två berg ska forceras. Stigen blir bättre och bättre för varje år. När jag var 13-14 år fick jag skjuts av mina föräldrar till Backe och sedan gick jag och vovven till Björna efter samma led (Ödemarksleden, som den heter). Då hade jag jättesvårt att se stigen, den försvann för mig mest hela tiden. Det jag minns tydligast från den promenaden var mitt första möte med en lavskrika, stor parentes på den informationen. Inga lavskrikor siktades idag, jag var helt klart inte tillräckligt färsk för att se dom – jag hade nog inte sett en älg heller om den så haft uppvisning i rytmisk sportgymnastik på stigen framför mig.

Starten gick lugnt tillväga, jag hade absolut ingen panik – det var fjärde året jag sprang loppet så jag visste hur backen såg ut. Den är verkligen jättelång. Jag låg tryggt i ett långt led som ömsom lufsade, ömsom gick. Det var ganska blött och surhålen passerades med varierande teknik. En man fick vända om och gräva fram sin ena sko i ett av hålen. Mina ben var pigga, det var varmt, det droppade från ansiktet. Jag surade på mig själv för att jag inte tog med mina handledsmuffar (som man kan torka ansiktet med). Upp på toppen på första berget kom jag, utan större problem.

Efter krönet började jag känna en välbekant smärta i sidan. Å, nej! Inte redan! Släppte tankarna på att dricka, eftersom det nio gånger av tio bara gör saken värre. Smuttade lite på den lilla flaskan jag bar med mig bara för att få något blött i munnen. Nere vid Hejarsriset, efter sex km, finns alltid en vätskekontroll och där hällde jag vattnet över mig istället för att dricka det.

Dags sedan för berg nr två. Jag gick ner på traktorläge och tuggade på i sakta mak. Stigen går mycket på skrå upp mot Kravattensliden och här gällde det att ta det lugnt. Krampen i sidan gjorde det omöjligt för mig att löpa på utför på den fantastiska stigen på väg utför berget, men jag kunde njuta av skogen, ljuden, ljuset, underlaget och mina pigga ben en stund. Till och med den stunden kändes det riktigt bra – men sedan hände något. Jag kände hur jag började frysa. Armarna blev alldeles knottriga. Detta kändes inte lovande med tanke på att det var asvarmt inne i skogen… Hmm… Dricka? Nej… Vågar inte… Jag spetsade in mig på att hälla mer vatten över mig på nästa vätskekontroll istället. En lätt huvudvärk kom på ovälkommet besök ungefär när vi äntrade grusvägen som går upp mot Rödtjärn, och det var väl också där som det började kännas oroväckande tungt!

Jag hade det riktigt tufft upp mot kyrkan när det var ca 4-5 km kvar. Jag fick inte åt mig luften och fick närmast panik, det pep och väste i mina luftrör som om jag var ett gäng fladdermöss i en gammal hölada färdig att falla närsomhelst vilket nog är en ganska bra liknelse, faktiskt. Tillslut fick jag ge mig, när hållet tog ett alldeles för stadigt grepp om min hårt ansatta diafragma. Det var bara till att sänka tempot, kraftigt.

Det kändes faktiskt som att ”nu är det JAG mot  BJÖRNA!”. Jag trodde knappt jag skulle ta mig till mål. Jag fick gå säkert tio gånger på sista kilometern. Det som riktigt slog in spiken i kistan för mig var backen upp från älven, förbi kottfabriken. Jag hade i själva verket gärna stannat på kottfabriken, och jag hade dessutom gärna sett att någon empatisk person tagit spaden som jag vet finns där och allra vänligast grävt ner mig och lämnat mig i stillhet UNDER kottarna. Nu blev det inte så, för på något vänsters vis sitter jag  ju här och skriver och någonstans ligger ett diplom i en bil som bevis för att  jag passerade mållinjen till slut. Mamma hade lurat ett helt gäng farbröder att gladeligen heja på mig sista biten in mot mål – tack mamma och tack farbröderna för detta. Tack Åsa och alla andra också förresten som hejar, ni är puddingar, hjältar och guldklimpar hela högen!!

Mina omedelbara tankar efter målgång var: ”Gräsmatta”, ”vatten” och ”Mats”. Jag fick ”Mats”, ”vatten” och ”högt gräs med stenar och myror halvvägs in i en buske”. Gott så. Mats hämtade kallvatten i en stor flaska och hällde över mitt huvud och över ryggen. Jag fick dricka, och dricka, och dricka. Jag låg länge på mage och pumpade luft in i och ut ur lungorna. Inte kände jag mig så särskilt färsk just då, det kan jag inte säga. En kvart senare när jag skulle kliva upp såg jag att jag glömt trycka av pulsklockan, och då var snittpulsen 174 – vågar inte spekulera i vad den hade varit om jag fått av klockan i tid, men jag var inte under 180 många gånger under loppet!

Efter dusch, hamburgare och sååå mycket vatten njöt jag av fin levande musik, sällskapet och det vackra vädret. I skrivande stund har livet kommit åter, men gösse, harne tog pa!!!!!

LYCKLIGTVIS finns mig veterligen inga bildbevis på eländet, så det ska ni få slippa, ni har gjort det nog bra som orkat läsa ända hit. Men så är ni ju vältränade och uthålliga människor också. 🙂

Ha det gott!

Mot nya upptåg!

Jennie:)

Jag var otroligt förväntansfull inför dagens cykling och samtidigt väldigt orolig, eftersom träningsvärken från fredagens benpass inte blivit ett dugg mindre smärtsam. Musklerna var så ömma att det gjorde ont att sitta på rumpan och det var ett helt projekt att ta sig i och ur bilen. Att dra sig ur träningspasset var aldrig ett alternativ och det är jag i efterhand mycket glad för.

Klockan elva på förmiddagen drar sex glada cyklister iväg efter grusvägen från Svedje IP och det känns väl ”sådär”, kan man säga, i början. Jag lägger mig sist i raden och oroar mig lite för att jag inte ska hänga med men försöker att istället njuta av naturen, nostalgitrippen och det utomordentligt trevliga sällskapet. Jag hinner bli lagom varm innan vi plötsligt viker av in på en jättefin stig till vänster. Cykeln visar sig från sin bästa sida och sköter sig exemplariskt i klättringen. En rolig, lagom stenig och framför allt ösig utförslöpa drar upp mina mungipor till öronen, och jag tycker att jag vågar släppa på riktigt bra. Kanske för att jag har fyra killar bakom mig som jag inte vill blockera vägen för! (”Kan någon plocka kärringen av banan???”)

Redan efter några cyklade kilometer kommer den första utmaningen för mig – ett gäng tunna stammar lagda på tvären över ett surhål. Mats peppar mig från sin position bakom mig. ”Kör på bara, det går bra!” Sagt och gjort och surhålet passeras utan intermezzon.

Efter landsvägen mot Getingsta Bodum, när ”mitt gäng” kommer med vinden i ryggen (med det underbara brummande ljudet från däcken som man hör i medvind), kommer ett annat gäng (mestadels Örnar) i motsatt riktning. På racer. Just där och då känner jag spontant att ”vad skönt att jag inte sitter i den klungan”. Och det beror inte bara på motvinden!

Thorbjörns mördarbacke grillar den här gamla Gottnekorven ganska hårt. Luften står stilla. Men det går bra uppför backen, betydligt bättre än i höstas då vi cyklade densamma. Ork och styrka har förbättrats. På andra sidan krönet upptäcker vi att vägen förvandlats till ett potatisland utan potatisar. Den är grovharvad – perfekt för en som nästintill gör på sig vid blotta åsynen av sand. Killarna flyger som projektiler utför, jag fegar kraftigt, men jag kommer sakta framåt.

Naturen efter banan är fantastisk! Mängder av små och stora vatten, berg, hällar, gröna tjärnar, sandstigar…. Kan man bli annat än lycklig av att vistas bland allt detta?

Stigarna på Västergidsjömon är helt fenomenala. Man öser, hoppar, flyger. Jag ligger bakom Rikard som hoppar som en glad fisk över alla ojämnheter. Jag försöker göra likadant, och det är skitkul!  Jag blir glad och stärkt. Ibland stannar gänget till och när vi kör iväg igen är jag noga med att ha Mats bakom. Jag har blivit beroende av hans lugnande peptalk, och jag litar på honom när han säger att jag klarar något som jag tycker ser läskigt ut. Fegar lite utför en brant sandstig, men konstaterar att det är stor skillnad mot för i höstas.

Det har blåst ner ganska mycket träd över stigarna, och vi får agera skogsmaskiner emellanåt.

 Efter ca 25 km cykling är det dags för fika. Bursjöns kalla vatten är gott i värmen.

 

 Mot andra halvan av passet känner jag mig oväntat stark och det är   bara att trampa på uppför Svedjeberget ytterligare en gång. Ibland förstår man inte riktigt hur benen tänker.

Tack allihopa för peppning, skratt och hård träning! Till er som inte var med: Häng med nästa gång!

Janne: Full pott för banan du lagt!!!!!

Idag sa min coach: ”Vi försöker hålla lite högre tempo idag, så vi ser hur det känns”. Sagt och gjort, och vi trampade iväg lite lugnt mot saltmagasinen. Jag var väldigt taggad för jag förstod att passet skulle bli tufft. Riktigt så tufft som det blev trodde jag nog INTE att det skulle bli!

Enligt planen skulle vi successivt dra på när vi svängt in på vägen vid magasinen. Det var ganska pang på. In i skogen, en tvärsväng vänster in på den slingrande stigen. ”Trampa i kurvorna!!” hörde jag bakom mig. Kom på mig själv med att välja små ”hopp” där det fanns några. Trampade på som tusan, jättetrött i benen. Ut på en väg och in i skogen igen. Utför bland stenar med låst gaffel (glömmer alltid det där…!) Det gick undan! Tror jag, det kändes så!

Gruvade mig långt i förväg för stigen mellan Gullvik och Åviken. Den är, enligt mina tidigare erfarenheter, INTE en stig man ska cykla på. Jag har klickat ur fötterna säkert 25 gånger när jag tidigare försökt mig på den. Idag klarade jag hela!!! Och jag är så STOLT!!! Inte ens sanden fick omkull mig.

Min coach körde som en gud efter vägen, och jag fick lov att krypa in på rulle för att orka hänga med. (Låtsades fippla lite med flaskan så att det inte skulle märkas så mycket). Wrooom, in mot Ottelandet. Trött, trött, trött, varmt, varmt, varmt, och otroligt kul!!!

Stigen mot Vårby från Nötbolandet är lite trixig tycker jag och där fick jag sätta ner fossingarna en gång eller två, och det var lite svårt att komma igång igen. Men sen tog jag tripp trapp trull-stammarna som låg över stigen (varav den sista jag brakade rakt in i förra gången!) och gav ifrån mig ett glädjetjut efter sista hindret. Ett sanslöst pass, jag är helt slut. SÅ skönt 🙂

Det hela ger mig associationer till en häst som före tävlingen får gå in på hinderbanan och nosa runt lite på alla saker som finns och som ser skrämmande ut. Det känns som att det är det jag gjort hittills – nosat på olika hinder, balanserat, stupat i låg fart över saker som är lättare att komma förbi om man har lite fart. Idag fick jag sätta ihop det jag hittills lärt mig (genom varsam hjälp och fantastisk peppning) och göra det till ett riktigt tufft och roligt träningspass. Det finns mycket mer att lära men jag har kommit en bra bit på väg 🙂 Nu gäller det att få lite starkare påkar OCH ännu mer MOD!

 

 

 

 

Nu kanske inte denna lilla anekdot hör hemma precis här, men jag måste ändå få återge den för alla er som missade den. Jag vet att det i alla fall finns EN av er som kanske känner igen sig i detta 😉

Jag tog en liten promenad med föräldrarnas vovve denna eftermiddag. Som vanligt var han mer i luften än på marken och rullkopplet fick jobba som en jojo för att hålla honom under kontroll. Men plötsligt blir det alldeles lugnt. Som före ett oväder… Jag vänder mig frågande om och möter hans osäkra ögon. Han hukar lite och slår snabbt undan med blicken. ”Vad är det?” frågar jag, men naturligtvis har han svårt att svara, för han har något i munnen. Hmmm. Jag går lite närmare. Han sätter sig ner. Vägrar att se mig i ögonen. ”Loss. Loss. (Konstpaus.) LOSS!!” försöker jag utan resultat. Provar även ”SLÄPP!” några gånger, men inget händer, förutom att han mycket sakta lägger sig ner på sidan – ungefär samtidigt som jag börjar skratta åt honom. I detta läge är jag taskig nog att ta en bild på honom:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast besluten om att INTE röja hemligheten om vad som finns i gyttret bakom nos, pösmunkar, tänder och morrhår stirrar han avmätt rakt fram, och tycks tänka: ”Men ORKA…”

Jag byter taktik, börjar gulla och killa honom på magen varpå han vänder sitt ansikte mot mig och jag ser….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taktikbyte, tredje gången gillt – och efter en stunds grävarbete så…

 

 

 

 

 

 

 

Ja, mer spännande än så var det inte…. Men å andra sidan….

 

 

 

 

 

 

 

Sådan herre, sådan hund 😉