Midsommarhelgen spenderade vi inte som alla andra. Frivilligt tackade vi nej till hängmattan i solen med sill, nubbe och jordgubbstårta. Istället stod Styrkeprøven på schemat: att cykla 54 mil och 4400 höjdmeter från Trondheim över Dovrefjäll, ner till Lillehammer och sedan glida in i Oslo med ett vinnande leende!

 

 

Rickard Perman, Stefan Sjöstam och Jörgen Nylén från CK Örnen med chaufför Ulla Perman packade minibussen full av träningskläder, verktyg, mat och cyklar på taket. Första etappen gick till Åre med övernattning och rejäl frukost. Sedan över gränsen till Trondheim. Vi skulle starta 00.20, så tiden fram till dess spenderade vi i sovsäckar liggandes på en gräsmatta uppe vid en välbesökt utsiktsplats. Flera busslaster med tyskar och fransmän skrattade åt synen av fyra sovsäckar mitt i stan. De visste inte att vi höll på med seriös uppladdning.

 

 

Starten gick i ljuv sommarvärme mitt i natten och vi trampade ur Trondheim med energi och pirr i magen. De första 20 milen var slakmota, naggande god uppförsbacke upp till Dovrefjäll. Vilken motvind vi hade. Det var en ständig sydlig vind i ansiktet som sög musten ur oss. När vi hade vårt första depåstopp i Dombås med vår följebil, efter 8 timmars cykling, undrade vi hur vi skulle orka hela vägen. Vi plockade fram varmare kläder, knådade onda axlar och försökte ladda. Nu var det minsann nedför! Tyvärr bet motvinden i och vi fick trampa även nedför. Mörka moln hängde hotfullt framför oss.

 

 

Mycket av utmaningen med en sådan här cykling, är det mentala. Kroppen kan huttra av köld, regnet strila över ansiktet och musklerna kan skrika. Då gäller det att man har styrkan i huvudet, att motivera sig att fortsätta. För oss var det ovärderligt att vara ett gäng. Man kan hjälpa varandra om man får punka, dela på mat och dra varandra i motvinden. Dessutom är det mycket roligare och man har någon att dela hela resan med, fadäser och triumfer.

De sista 20 milen ösregnade det och det var dessutom mörkt och kallt. Det vi saknade mest var en nedräkning mot mål. Sista biten in mot Oslo var dramatisk. Vi skulle cykla på motorvägen, som hade en fil avstängd. 1,7 mil från mål cyklade Jörgen rakt ner i ett hål i vägen och fick punka. Tillsammans fick vi då ta fram de sista krafterna och i spöregn och mörker fixa punkat, på 15 minuter var det klart.

Nu var vi på upploppet! Vi hade räknat ut att vi skulle kunna hinna på under 24 timmar, så vi tryckte i det sista och spurtade. Vi peppade varandra och trampade som galningar i labyrinten av vägar och avfarter in mot Oslo.

Vi gick i mål 00.29, alltså 24 timmar och 9 minuter efter starten i Trondheim. Mycket nöjda, trötta och blöta fick vi våra medaljer.

 

 

Krumma och stela lastade vi upp cyklarna på biltaket och letade oss genom natten till vårt hotell. Vid 02.30 sjönk vi in i en ljuv sömn.

Styrkeprøven var en prövning som vi lyckades genomföra och inget slår känslan av vara framme och känna på gränsen av vad kroppen klarar. Vi klarade det!

Text av Ulla Perman

Finns även på allehanda.se