Ja nu har jag väl svalt förtretet efter lördagens katastrof på Lida fritidsområde så då är det väl dags för en liten resumé från äventyret i helgen.  (Klicka på länkarna i texten för mer information)
Även denna gång fick jag den äran att åka med Peter & Maria i deras väglyxkryssare, så resan ned blev en behaglig tillvaro både pga det trevliga sällskapet och det bekväma åkdonet. Mat lastades in i den mängd som var möjlig och jag lastades sen av på Scandic Kungens kurva medan husbilsparet parkerade sig på startområdet där Peter tjuvtränade lite och spanade in några surhål. Mer mat lastades in och sen lossades min välfyllda kropp i sänghalmen.

Lida Loop på tävlingsdagen kändes allt bra och Peter tyckte jag såg ”galen” ut vilket är ett bra tecken. Gel inhandlades och det rekommenderas verkligen att ha cash då mobilnätet tydligen packade ihop – vi var 1350 startande idag så det var rekord. Lite strul med startled som sen rättades till och jag parkerade mig i mitten på fålla tre. En bekant från Fuerteventura – tuffa Multisport Frida stod några meter bakom och gav lite glada kommentarer. Hon hade bara som mål att ta sig runt. Mitt mål var under tre timmar, inte orealistiskt då jag körde på 3:10 ifjol trots att jag bara hade framväxel (tungt) sista milen.

Klockan 11:00 utfördes den sedvanliga konstflygningen i luften och vid den tredje loopen gick starten – rätt uppför slalombacken, jag lyckades cykla ända upp och tuggade sen på rätt bra på promenadstigarna.

Jag tyckte att jag tryckte på det jag kunde och pulsen parkerade en mellan 165-175 bra länge. Första loopen gick rätt odramatiskt till och plötsligt var vi startområdet igen för utgång på den mer tekniska loop två. Jag hade ju passerat några blöta stigar på ettan men nu var det allvar. Rötter, surhål stenpartier och drops. Allt flöt på riktigt fint för mig – utom sneda, lutande blöta rötter som är omöjliga. Jag drog faktiskt ifrån på dessa tekniska partier. Det värsta surhålet bjöd på riktig show med riktiga djupdykningar för en del och jag skrattade när jag såg några av bilderna nedan.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och bar cykeln förbi. Jag gjorde faktiskt inte en vurpa på hela loppet. Tyvärr saknades trycket på grus så gruppen jag höll mig i kom ikapp igen.

Jag hade haft en uppblåst känsla hela loppet som förstärktes varje gång jag åt sliskgel och drack och därför haft lite svårt att göra just det. Kanske var det därför jag hittade en vägg att köra in i precis vid varvningen till loop tre. Benen presterade inte mer watt än en lågenergidiodlampa på sparlåga. Nu var det kris! Bryta – icke! Jag segade på, åt lite saltgurka och tyvärr nå´n banan åså blev det håll också. Tunnelseende, ren trötthet mm infann sig och jag vevade runt benen utan att komma någon vart kändes det som. Till slut la jag mig bara i låg fart i kanten och lät alla rinna förbi – gubbar och gummor, ja ok dam 30 & 40, motionärer mm.

Slutklättringen uppför slalombacken igen kändes tung men välkommen, vek av vid krönet och sen ÄÄNTLIGEN mål!

Pojkarna i team Kalas tog storslam och hade hela teamet inom de fyra första platserna – dock hade nog Bleckur kammat hem det hela om inte Om varit inblandat, han fick punktering på startloopen men jagade ändå upp sig till en tredjeplats – killen måste ha ett helt kärnkraftverk innanför den lilla tröjan. En sak är säker, det är 29″ som gäller nu, särskilt på en sådan här bana!

Fler bilder tillika källa till denna blogg: http://www.flickr.com//photos/eskilstunack/sets/72157630048900797/show/
Facebook: http://www.facebook.com/pages/Lida-Loop-Mountainbike-Race/111033648911815
Garmindata för faktanördar

Grymt äckligt käk serverades och duschkön var oändlig så det var skönt att lämna Stockholm och belägra en pizzeria i Tierp. Peter åt en sedvanlig bamsepizza med Kebab OCH strips på och vätske, energiförrådet återvände sakta igen.

Peter cyklade dock med bravur och tog sig in på en 33:e plats efter att ha avancerat från 40:e plats i H30 på sista varvet. Jag belägrade plats 94 i H40 och där var jag tydligen hela tiden, det var andra klasser som körde förbi – H90 H100 & D dito samt funriders som motionärer kallas plus lite enbenta och en och annan daggmask. 3:32:18 blev min snigeltid 2012, det slår jag LÄTT nästa år!

Kan dock skratta åt eländet då jag ikväll var ute på ett pass med grusvägstempo och skoterledsinferno där det kändes som jag hade en Megawatt i benen – VAR VAR DETTA NÄR JAG BEHÖVDE DET???

Massor med landsvägsintervaller och en del matexperiment ska genomföras innan nästa lopp om dryga tre veckor i Rättvik – Mörksuggejakten och där blir vi ett gäng vad jag vet!

Sen vill jag passa på att grattulera Jennie som VANN långloppet Krafttrampet på lördagen innan Lida Loop. 100 deltagare fick de, det slår vi 18:e augusti, eller hur?!

//Jan Erik