Nu var det tid och evigheter sedan jag skrev något och jag ska nu ta och ändra på detta. Senaste inlägget jag skrev i denna blogg handlade om att jag inte hade någon lust till att träna, och jag struntade helt i att träna under den veckan. Läget är annorlunda nu.  Jag längtar verkligen efter snön, skidåkningen och alla tävlingar. Jag har mycket att göra men jag tar ett träningspass i taget. Jag gör det som känns lockande för dagen. Löpning, långskubb eller intervaller, styrketräning, rullskidor, cykling…………..

Eller…….

Varför inte……

En Bondgårds-multi!!

Delsträcka 1. Cykling från jobbet till tävlingsarenan. Inga konstigheter. Beprövade rörelser. Förvisso motvind, men nej, det gick smidigt och bra.

Delsträcka 2. Flytta en sån där stor, rund, snöbollsaktig ensilagebal från sitt överdrivet stabila och nästan löjligt svårrubbade läge, över ca 7-8 meters uppförslut, genom en 120 graders sväng och över en sörjig utförsbacke till sin plats mitt i en hästhage.

Delsträcka 3. Bära in 63 säckar pellets i mörkret ned för en källartrappa.

Delsträcka 4. Upploppsraka. Kratta gamm-hö från hagen och köra det på ”tippen”, ta in hästarna, ta sig in i huset och sist men inte minst frakta en Felix Mexikansk Paj från kylen till micron, värma den, bära den till bordet och äta den innan jag somnar.

 

Delsträcka 1 var som sagt var inget att orda om. Jag använde den mest till att tagga järnet inför delsträcka två, som jag förstod skulle bli kvällens Utmaning. Ett snabbt klädbyte efter hemkomst och jag var redo för wrestling!

Precis som vid förra tillfället jag gick en dylik match, måste det ha varit något fusk vid invägningen. När jag mätte min motståndare med ögonen kändes det, på något sätt, lite orättvist. Fördelen var att jag faktiskt fick välja vilken av de 20 stora vita tjockisarna jag ville utmana. Jag valde en som såg lite trött ut, och som liksom lagt sig på sidan för att sova. Så, jag borstade av handskarna, klappade mig hårt tre gånger på kinderna och låren och gick till attack!!

Efter första tacklingen från min sida kändes det kanske lite hopplöst. Jag körde verkligen  ALL IN och den rörde sig inte en millimeter. Klämde då in mig med ryggen mot en av tjockisens vita kusiner och satte fötterna sturskt mot plasten på honom. Med hjälp av benpressteknik lyckades jag få honom i rörelse några decimeter tills han fastnade mot nästa släkting. Satan. Det knarrade och pep i plasten och jag fick min tredje mjölksyradusch. På´t igen bara!! Jag var nu tvungen att liksom vrida tjockisen för att få fritt spår uppför. Efter ca 50 hårda axeltacklingar kunde jag börja rulla min motståndare. Uppför. Springande ansats – DUNS!! Knirr, knorr –  Och den rör sig!! Kör på, kör på, kör på!! Förbluffande enkelt hade jag plötsligt med hjälp av händer, knän, axlar och huvud lyckats flytta dunderklumpen till grinden på hagen. Där gick det sedan hyfsat lätt att vrida honom igen. Utför var en lätt match. Lagom tills jag skulle välta upp fanskapet på högkant dök pappa upp som en räddande ängel, och han satte brutalt ett järnspett rakt in i magen på tjockisen, och sedan kunde vi enkelt välta upp honom på plats.

GAME OVER!!

Delsträcka 3 innebar en del springande i trappa med en säck under varje arm. Jag måste ha en ”hamster-gen” som gör att jag mår bra av att ha fulla förråd. Det gick jättefort. Och gladare och gladare blev jag för varje säck.

Delsträcka 4 – som vanligt på slutet av en tävling minns man inte riktigt HUR man tog sig i mål. I mål är jag i alla fall, för i kväll. 🙂

I morgon blir det lite mer genomtänkt träning igen. Jag känner mig stark och otroligt taggad inför vintern. Snart kommer snön och då kommer jag tillbringa  mycket tid på Rutberget och Skyttis. Jag längtar också efter att få åka skate bakom mina fyrbenta kompisar till låns, Spencer och Kahn. För att få samma fartkänsla som eliten får – UTAN hund – vilket är helt makalöst. Efter att ha skejtat 9 km på 22 minuter bakom hunden  i fjol har jag fått en känsla av ungefär hur fort de bästa verkligen åker. Man blir tårögd av flera anledningar 🙂

Förresten så var jag kanske lite gapig på jobbet inför utmaningen med höbalen. Någon sa oroat: ”Men, den väger ju tio gånger så mycket som dig!” ”Ja”, sa jag, ”men den har ingen hjärna”.

Frågan är – har JAG det? Om någon såg mig igår lär denne ha ställt sig frågan 😀

Vi syns förhoppningsvis i spåret 🙂

 

 

 

Jag älskar hösten, men just nu känns allting grått…

Hela sommaren har flugit fram och massor av energi har lagts på träning och tävlingar, det har varit jätteroligt och det har gått så bra. Så plötsligt tappar jag all lust att anstränga mig.

Lusten och viljan kommer säkert tillbaka, men det får ta sin tid. Jag tittar på vinterbilder och längtar – just nu mer efter snöskopromenader än skidtävlingar, men det ena utesluter ju inte det andra, och jag vet att tids nog står jag här och vallar för brinnande livet igen.

Med hopp om mycket snö!!

En regnig tisdag i augusti beger jag mig från Vårby till Varvsberget på en ganska försummad racercykel. Det är dags för sista deltävlingen i Årets Bergsget.

I mars, efter sjumila, satt jag med en liten skrivbok och skrev upp några mål för sommaren. Ett av dom var att gå under 5 minuter på Bergsgeten. Jag trodde nog inte att det skulle gå, men jag  hade kört på 5.11 hösten innan så varför inte försöka.

På vägen dit känner jag att benen är pigga. Bra! Regnet är perfekt. Jag hinner inte värma upp ordentligt, men det visar sig när jag kommer fram att det kanske inte gör så mycket – vi är tre personer på plats varav endast en har cykel. Jag.

Jag drar två repor uppför backen en bit för att värma upp. Ingen annan cyklist dyker upp, så de två tålmodiga och alltid glada funktionärerna Kaj och Staffan står alltså här i regnet för att klocka MIG. Om inte annat för deras skull ska jag försöka klara mitt mål!!!

Starten går.  Jag blir stum. Staffan och Kaj åker förbi med bilen. Jag börjar flåsa. Minuterna går. Jag petar i en lägre växel. Nehej, det finns ingen lägre växel. Jag trycker istället i en högre växel och ställer mig upp och trampar. Benen är liksom bortdomnade, jag flåsar hejvilt. Funderar på om väggen som tornar upp sig framför mig är den sista backen eller om det är en kvar.  Jag får syn på Kaj och Staffan. Dom skriker att det är 10 sekunder kvar. Då känner jag att det kommer gå vägen. 4.58 blir tiden. Jag blir fotad, får bucklor i mängder, jag får beröm. Jag tackar så mycket för mig och åker ner i bilen. Jag är lugn, nöjd, och SÅ stolt.

Ända tills…….

”-Vem är det där?”

”- Jag vet inte. Ser ut som någon som också ska köra!”

”- Visst har han en racer?”

”- Ja…”

”- Det är ju PILVINGE!!”

Några minuter sen dyker alltså denna fenomenala idrottare upp och gör älgfärs av min fina tid! Jag följer hans klättring med spänning och häpnad och ser hur karln bara försvinner uppför backen. Det är bara att lyfta på hatten. Nu har vi alla en ny tid att jaga. 4.21… Jag måste hitta något värre än Snickers….!

Pokalerna står hur som haver på spiselkransen och jag är glad att sommarens cykelträning uppenbarligen gett mig starkare ben. Tack till Staffan och Kaj för att ni trotsade regnet och hejade fram oss TVÅ klättersugna cyklister till nya pers 🙂 Ser redan fram emot nästa år! 🙂

Här kommer en liten tävlingsberättelse från årets stora event, som vi sett fram emot så otroligt mycket – Tolvtjärnsloppet!

Uppladdningen var inte den bästa med en lång bilresa och en begravning dagen innan. Jag hade den lilla tanken ”det här loppet kör jag för henne” i bakhuvudet när jag strosade runt i Svedje och taggade upp, och det kändes bra. Jag hade annars kunnat träna på under veckan och kände mig väl förberedd för tävlingen.  Solen strålade på oss, det var väldigt varmt. Backman skötte snacket i mikrofonen som om han aldrig gjort annat. Alla cyklister såg ovanligt harmoniska ut. Det måste vara den där skogen. Den är bra för själen.

Eftersom jag  inte visste alls hur det skulle kännas idag så hade jag inget annat mål än att göra mitt bästa. Jag hade bestämt att jag skulle ta det lugnt ifrån början hur som helst.

Starten gick, och vi susade iväg. Jag blev stum direkt. Jag tyckte jag körde på bra upp till den lilla gården innan Svedjeberget, då plötsligt en BRUD dyker upp brevid mig och får tätkänning. Vad i….!!! Förvandlingen från Jennie till Horn-Per var ögonblicklig och jag kände att jag måste trycka till lite extra ett tag. Vek in på stigen uppför berget och stressade på lite väl mycket där.  Efter utförskörningen ner från vändplatsen såg jag inte till hotet, och kunde slappna av litegrann i alla fall.

Vi drog på bra mot Getingsta Bodum. Klättringen uppför Edlunds Mördarbacke gick jättebra.

Banan var otroligt fin – kanske var sanden något lösare än då vi körde banan på träning. Endurostigarna bjöd på fina hopp idag också. Livet leker verkligen när man får njuta av sådan cykling. Det är så roligt att man verkligen inte vill bli trött så att man måste sluta.  

Det hela förflöt utan vurpor och intermezzon. Lite krångel med en kedja vid ett tillfälle, annars skötte sig cykeln jättebra. Det var folk här och där efter vägen som hejade, det gör verkligen mycket för humöret. Jätteroligt! Trots den tuffa banan kändes benen pigga och glada hela vägen idag. Kul att se andra Örnar efter banan. Bra kört allihopa!

Sett ur deltagarens synvinkel så fungerade allting perfekt kring tävlingen. Efteråt blev det ett dopp vid Grantobadet och sedan en kopp kaffe och en burgare innan prisutdelningen. Skitmysigt. Jag är supernöjd.

En stor eloge till J-E Backman samt till ALLA andra som på ett eller annat vis ställt upp och bidragit till att denna jättefina tävling kunde genomföras.

 

Jahapp, så var augusti snart slut och jag konstaterar glatt att igår var första dagen jag behövde en mössa. Jag försökte fira mösspremiären med en mjukglass men bara jag var sugen, så det gick i stöpet. Hur som helst har månaden innehållit inte mindre än fyra tävlingar varav INGEN jag ännu satt på pränt. Jag har blivit rejält kraxig i halsen och ligger nerbäddad i soffan så nu kan jag skriva en efter en här.

På startlinjen, som var en strandkant, stod jag samt 47 andra laddade sportfånar beredda att hoppa i vattnet. Jag hade redan räknat ut att pallen var en omöjlig dröm. Runt mig hade jag tränade tjejer som jag har stor respekt för: Rebecka Sundin, Anna-Karin Arvidsson, tjejen som vunnit två gånger tidigare och så hon som kom tvåa i fjol, med flera som jag inte kände till. Hur som helst. Startskottet gick och vi plumsade ner i vattnet. Någon hade sagt att det var 17 grader varmt, och två stycken klev helt enkelt upp igen efter att ha doppat sig och struntade i alltihopa. Själv kände jag inte mycket av kylan, men jag hade lite svårt att andas normalt, och det väste ganska bra ur luftrören. Fick nästan lite panik ett tag, men lugnade ner mig och då gick det bättre. Efter vändningen hade jag läget under hyfsad kontroll och kom upp ur vattnet strax efter första gubbe, jag hade fjolårstvåan bland damerna alldeles framför mig upp ur vattnet och fjolårssegraren strax bakom. Benen var kalla och halvt orörliga när jag sprang mot cykeln, men på något vis gick det ändå rätt smidigt för jag kom iväg före tjejerna ut på cyklingen.

Överladdad och superstressad var ordet!! Jag lyckades med att ta det lite lugnt uppför första backen. Sedan körde vi på bra upp mot Fjälltjärn och ner mot Fors. Jag tog in på täten. Jag var väldigt stum i benen men det flög ändå på bra efter asfalten, och växlade som fyra/femma någonting. Vid det laget hade jag inte en susning om var de andra tjejerna var. Jag såg inte till någon bakåt i alla fall, men var framför allt orolig för och närmast övertygad om att konditionsfenomenet Rebecka Sundin skulle ta mig på löpningen oavsett vilket försprång jag hade efter cyklingen.

Jag klunsade iväg ut på stigen efter att ha hoppat av cykeln. Benen var noll spänstiga. Kaboom, kaboom, kaboom, sa det i marken. Jag ber om ursäkt om jag spräckt någon ruta eller om dörren till någons utedass lossnat. Jag fick ett plötsligt och knivskarpt håll efter några hundra meter och var då helt säker på att hela världen skulle komma och springa om mig.  Efter att jag vikt ned på sandvägen mot sjön vände jag mig om och såg Rebecka komma farandes som en projektil mot kurvan. Jahapp…. Hit, men inte längre, tänkte jag besviket. Knatade på bäst jag kunde uppför backen ändå (var tvungen att gå lite men gjorde det bakom ett krön så att hon inte skulle se hur illa ställt det var med mig).  Konstigt nog lyckades jag hålla undan.

Tävlingen var superkul och trevlig. Många hejade på efter vägen och funktionärerna var många och glada. Efteråt bjöds det på mat och prisutdelning.

Åter nästa år 🙂

Jag har cyklat Mörksuggejakten, och jag är så otroligt glad! Jag har efter de senaste veckornas strul fått ett riktigt bra besked från kroppen. Den sa: ”Hallå! Mig är det väl för sjutton gubbar inget fel på!” (Varning: Följande fem stycken är vare sig rolig eller inspirerande läsning, så vill du inspireras, vilket du ska få göra, hoppa över dessa och läs actiontexten en bit ned istället) 🙂

Det hela började i midsommar då jag fick jordens magkatarr mitt ute på havet, i princip, långt från medicinskåpet. Kämpade på och försökte i gammal god stil att självmedicinera mig när jag kom hem, men gav upp efter en vecka och gick till doktorn. Varpå han av en slump naturligtvis upptäcker blåsljud i pumpen och i flera stora kärl. Nu var det ju inte så att han med blotta örat hörde hur det visslade om mig i undersökningsrummet, men det var ändå så pass att han ville kolla upp det hela med en röntgen av kärlen samt skriva en remiss till hjärtspecialist.

Minst sagt lätt oroad satte jag mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet, fullt övertygad om att hela jag var åderförkalkad. Pumpen var jag minst orolig för. Doktorn hade lovat mig att fortsätta träna, vilket kändes bra, och han poängterade att det absolut inte behövde röra sig om något allvarligt alls. På kvällen hade jag torkat tårarna, drämt näven i bordet och bestämt mig för att inte tänka på det. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började se den så hett efterlängtade Mörksuggejakten rinna ur mina händer. Såg även andra otrevliga scenarion framför mig – hjärnan får bra snurr när den spinner loss – och det var svårt att släppa oron. Dessutom hade jag levt på blåbärssoppa och välling sedan midsommar och insåg att det hur som helst inte var någon lysande uppladdning för en tävling på något sätt. Nu var det så att jag som resultat av omtänksamhet fick en liten första besiktning av pumpen i torsdags, och det är troligen en klaff som det är lite vajsing på, men det är ingenting som är farligt och jag fick tillstånd vid liggande bord att fortsätta träna. Det hela skulle kollas noggrannare om några veckor.

”YES!!”, tänkte jag, och gick med raska steg ut ur rummet. ”MÖRKSUGGEJAKTEN!!!!!!”

Efter att ha lovat kollegor, vänner, mamma och pappa, hundar, hästar, katter och till sist också mig själv att tänka med hjärnan på tävlingen, så bestämde jag mig  för att köra den, men med ett enda mål: Att ta mig igenom. Det förstod jag skulle bli en utmaning för mig.  Sista dagarna hade jag kunnat äta lite bättre men jag visste att magen var ett minst lika stort orosmoln som det här med pumpen. Det var en chansning att starta, men jag ville så gärna göra det.

Så efter den här alldeles för långa inledningen kommer vi då till det som ni hade trott er få läsa om redan från början, det vill säga, loppet!

Starten bjöd på mysväder. Lätt, lätt duggregn samtidigt som det var ganska varmt – kvavt, kanske man kan säga. Jag stod ungefär i mitten av motionsfältet. Jag var oroad för startögonblicket och trängseln, men i övrigt var jag ganska lugn. Det blir mindre press när man vet att man inte ska köra riktigt hårt. Starten gick, och jag är ingen människa med vassa armbågar.  Jag susade igenom starten och började inom kort klättringen upp mot Vidablick. För en Öviksbo kan detta liknas vid att cykla upp till Åsbergsmasten, ungefär. Jag tog det riktigt, riktigt lugnt, undvek stumma ben och passerades av många övertända motionärer på väg upp till toppen. Innan jag var uppe hade jag redan plockat tillbaka några av dom till rätt plats (dvs bakom mig). Många människor stod i backen och hejade. Det var superkul.

Efter Vidablick väntade ett lämmeltåg i några mil. Jag var lite het och ville köra om, men lyckades spara på krafterna. Det var ju jätteskönt rent fysiskt att bara ligga kvar i ledet, även om hjärnan hade god lust att hoppa ut ur huvudet, lite snitsigt rulla förbi hela raden av cyklister, och gå upp och dra. Det var ganska sörjigt och jag tog lite placeringar genom att tidigt hoppa av hojen och springa genom skiten istället för att försöka cykla, och cykla omkull, som flera andra gjorde (haha). En lång, snabb utförslöpa väntade efter lervällingen och där fångade jag dagens första proteintillskott, i form av en fluga, i gapet. Gott? Nej.

Efter en av vätskedepåerna stod plötsligt en Mörksugga och vinkade i diket. Jag höll på att smälla av. Hysteriskt rolig figur, tack Mörksuggan för ett gapskratt!

Man kan skriva hur mycket som helst om detta lopp, och vart ska jag kunna begränsa mig? Vart ska jag gena?

Jag kan inte riktigt säga vart fältet började glesas ut, men skönt var det, för det var frustrerande att inte kunna dörna på efter tycke och smak i skogen. Många var faktiskt ganska (förlåt!!) dåliga på stigkörning. Jag var taggad som fanken varje gång vi kom ut på en väg, men lyckades faktiskt tänka klart och hålla tillbaka. Pulsen, pulsen… Jag kämpade på, och det flöt på så himla bra – ända tills….

Tjopp – – KABAMM!! En blöt rot, lite på skrå, och Mollbergaren var ett faktum. Head actress: Jennie. Guest star: Jennies cykel. Vittne: Mats. Mats trodde att jag bröt om inte nacken, så i alla fall käken. Han sa att kroppen vreds åt ett håll och huvudet åt ett annat, och kom att tänka på Frankensteins monster (honom skruvade dom dit huvudet på). Personligen började jag febrilt att slita upp cykeln på rätt köl igen samtidigt som jag inte hade den ringaste aning om vad som var upp eller ned i den här underbara världen. ”Herregud, cykeln, cykeln!!” En snabb koll – den verkade ha klarat stuntet helskinnad. Trampade iväg. Oj oj… Det gungar…. Få se nu, okej, huvudet gör lite ont, men det sitter fast… Handen… Ja ja… Få se nu… Vad har vi här… Jag skulle tro att det tog ca 10 minuter innan jag kom in i det hela igen. Jag var liksom inte riktigt okej i bollen. Handen gjorde ont men det glömde jag bort. Till slut skakade huvudet på plats och det började kännas ungefär bara  lika snurrigt som det gör i normala fall 🙂

Jag trampade på ett tag till, sen kom nästa intermezzo. Razzelrazzel-kakakakaka-zzzzzzzt-katjockkkkk! Jag fattade inte vad som hände, men det var uppenbarligen mig som det högst otrevliga ljudet kom ifrån. Hörde en okänd röst bakom mig: ”Öööh… Din växelarm går in i bakhjulet”. Shit….!!! Klickade ur för att snabbt inspektera eländet. För det första hade jag en hel Ölandstok i drevet, men det var inget mot vad som hänt med växelörat. Mats fick göra en riskabel, brutal och ganska hårdhänt operation för att rädda situationen. I samband med ingreppet fick både han och jag kramp. Det var inte skönt. Upp på cykeln. Razzel razzel. Jag fick lov att hålla mig borta från de lättaste växlarna under resten av loppet för att inte fastna i hjulet igen, vilket jag ändå lyckades göra några gånger innan jag insåg faktum. Det funkade, men krampen var farligt nära i de uppförsbackar där jag annars mycket gärna hade trampat lite lättare.

Jag plockade cyklist efter cyklist, känslan var enorm. Det kändes som att köra motorcykel. Jag körde om ett helt tåg med killar på ett ställe.  Jag njöt av den otroligt vackra banan. Den var så rolig så man tror inte det är sant. Vilken upplevelse jag fick vara med om! Vi fortsatte köra om folk ända in i mål, men det blev längre och längre mellan dom vi kom ikapp. Benen bara trummade på, utan att pulsen blev för hög. Jag är så glad för att det kändes, och flöt på, så bra. Jag gick i mål och var jätteglad, jättenöjd, och full med grus – vad mer kan man önska?

 

Efter en välbehövlig dusch för både cyklister och cyklar konstaterades det att detta gav mersmak.

Jag blev tvåa  i motionsklassen för damer och framför allt kände jag att vi hade kunnat köra fortare.

Men det roliga tar vi en annan gång, när pumpen är besiktad och klar.

Mina minnen från loppet är enbart positiva, och mitt knä har nog fått ett minne för livet. Det var det värt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Doktor Nordin rensar mitt knä.

 

Mot nya tävlingar…..!!!

 

 

Jag fick en riktig komplimang igår av en kille, 90+, som jag träffade genom jobbet. Det faktum att komplimangen var så otippad gjorde den än mer attraktiv. Föreställ er: Killen sitter på sängkanten. Jag kommer in i rummet och säger hurtigt (så hurtigt att jag nästan blir trött på mig själv): ”Ska vi ta och ta en liten promenix i korridoren, kanske?” Han lägger sina vita, rynkiga händer över handtaget på käppen, tittar med stort intresse rakt in i ögonen på mig i kanske fem sekunder, och säger sedan, med förundran:

”Vad du ser färsk ut”.

Varför i hela friden drar jag upp denna episod här, i en blogg på den lokala cykelklubbens hemsida? Jo – därför att jag för tillfället känner mig allt annat än ”färsk”. Relativt nyligen hemkommen från Urskogsloppet i Björna – 19,5 km delvis i tuff terräng – är jag lätt den mest ofärska personen i hela universum.

För den som har gott om tid – och gott om empati – kommer här en resumé av denna egentligen så fantastiskt vackra, unika och genomtrevliga tävling. För mig själv ser jag detta ordbajsande återigen som en chans att bearbeta något riktigt otäckt.

För er som inte har hundra koll på hur loppet ser ut, så kan jag berätta att det går från byn Backe, i Berg, nära Hemling. Hemling i sin tur ligger en bit från Björna. Tydligen en ganska bra bit, känns det som.

Två berg ska forceras. Stigen blir bättre och bättre för varje år. När jag var 13-14 år fick jag skjuts av mina föräldrar till Backe och sedan gick jag och vovven till Björna efter samma led (Ödemarksleden, som den heter). Då hade jag jättesvårt att se stigen, den försvann för mig mest hela tiden. Det jag minns tydligast från den promenaden var mitt första möte med en lavskrika, stor parentes på den informationen. Inga lavskrikor siktades idag, jag var helt klart inte tillräckligt färsk för att se dom – jag hade nog inte sett en älg heller om den så haft uppvisning i rytmisk sportgymnastik på stigen framför mig.

Starten gick lugnt tillväga, jag hade absolut ingen panik – det var fjärde året jag sprang loppet så jag visste hur backen såg ut. Den är verkligen jättelång. Jag låg tryggt i ett långt led som ömsom lufsade, ömsom gick. Det var ganska blött och surhålen passerades med varierande teknik. En man fick vända om och gräva fram sin ena sko i ett av hålen. Mina ben var pigga, det var varmt, det droppade från ansiktet. Jag surade på mig själv för att jag inte tog med mina handledsmuffar (som man kan torka ansiktet med). Upp på toppen på första berget kom jag, utan större problem.

Efter krönet började jag känna en välbekant smärta i sidan. Å, nej! Inte redan! Släppte tankarna på att dricka, eftersom det nio gånger av tio bara gör saken värre. Smuttade lite på den lilla flaskan jag bar med mig bara för att få något blött i munnen. Nere vid Hejarsriset, efter sex km, finns alltid en vätskekontroll och där hällde jag vattnet över mig istället för att dricka det.

Dags sedan för berg nr två. Jag gick ner på traktorläge och tuggade på i sakta mak. Stigen går mycket på skrå upp mot Kravattensliden och här gällde det att ta det lugnt. Krampen i sidan gjorde det omöjligt för mig att löpa på utför på den fantastiska stigen på väg utför berget, men jag kunde njuta av skogen, ljuden, ljuset, underlaget och mina pigga ben en stund. Till och med den stunden kändes det riktigt bra – men sedan hände något. Jag kände hur jag började frysa. Armarna blev alldeles knottriga. Detta kändes inte lovande med tanke på att det var asvarmt inne i skogen… Hmm… Dricka? Nej… Vågar inte… Jag spetsade in mig på att hälla mer vatten över mig på nästa vätskekontroll istället. En lätt huvudvärk kom på ovälkommet besök ungefär när vi äntrade grusvägen som går upp mot Rödtjärn, och det var väl också där som det började kännas oroväckande tungt!

Jag hade det riktigt tufft upp mot kyrkan när det var ca 4-5 km kvar. Jag fick inte åt mig luften och fick närmast panik, det pep och väste i mina luftrör som om jag var ett gäng fladdermöss i en gammal hölada färdig att falla närsomhelst vilket nog är en ganska bra liknelse, faktiskt. Tillslut fick jag ge mig, när hållet tog ett alldeles för stadigt grepp om min hårt ansatta diafragma. Det var bara till att sänka tempot, kraftigt.

Det kändes faktiskt som att ”nu är det JAG mot  BJÖRNA!”. Jag trodde knappt jag skulle ta mig till mål. Jag fick gå säkert tio gånger på sista kilometern. Det som riktigt slog in spiken i kistan för mig var backen upp från älven, förbi kottfabriken. Jag hade i själva verket gärna stannat på kottfabriken, och jag hade dessutom gärna sett att någon empatisk person tagit spaden som jag vet finns där och allra vänligast grävt ner mig och lämnat mig i stillhet UNDER kottarna. Nu blev det inte så, för på något vänsters vis sitter jag  ju här och skriver och någonstans ligger ett diplom i en bil som bevis för att  jag passerade mållinjen till slut. Mamma hade lurat ett helt gäng farbröder att gladeligen heja på mig sista biten in mot mål – tack mamma och tack farbröderna för detta. Tack Åsa och alla andra också förresten som hejar, ni är puddingar, hjältar och guldklimpar hela högen!!

Mina omedelbara tankar efter målgång var: ”Gräsmatta”, ”vatten” och ”Mats”. Jag fick ”Mats”, ”vatten” och ”högt gräs med stenar och myror halvvägs in i en buske”. Gott så. Mats hämtade kallvatten i en stor flaska och hällde över mitt huvud och över ryggen. Jag fick dricka, och dricka, och dricka. Jag låg länge på mage och pumpade luft in i och ut ur lungorna. Inte kände jag mig så särskilt färsk just då, det kan jag inte säga. En kvart senare när jag skulle kliva upp såg jag att jag glömt trycka av pulsklockan, och då var snittpulsen 174 – vågar inte spekulera i vad den hade varit om jag fått av klockan i tid, men jag var inte under 180 många gånger under loppet!

Efter dusch, hamburgare och sååå mycket vatten njöt jag av fin levande musik, sällskapet och det vackra vädret. I skrivande stund har livet kommit åter, men gösse, harne tog pa!!!!!

LYCKLIGTVIS finns mig veterligen inga bildbevis på eländet, så det ska ni få slippa, ni har gjort det nog bra som orkat läsa ända hit. Men så är ni ju vältränade och uthålliga människor också. 🙂

Ha det gott!

Mot nya upptåg!

Jennie:)

Jag var otroligt förväntansfull inför dagens cykling och samtidigt väldigt orolig, eftersom träningsvärken från fredagens benpass inte blivit ett dugg mindre smärtsam. Musklerna var så ömma att det gjorde ont att sitta på rumpan och det var ett helt projekt att ta sig i och ur bilen. Att dra sig ur träningspasset var aldrig ett alternativ och det är jag i efterhand mycket glad för.

Klockan elva på förmiddagen drar sex glada cyklister iväg efter grusvägen från Svedje IP och det känns väl ”sådär”, kan man säga, i början. Jag lägger mig sist i raden och oroar mig lite för att jag inte ska hänga med men försöker att istället njuta av naturen, nostalgitrippen och det utomordentligt trevliga sällskapet. Jag hinner bli lagom varm innan vi plötsligt viker av in på en jättefin stig till vänster. Cykeln visar sig från sin bästa sida och sköter sig exemplariskt i klättringen. En rolig, lagom stenig och framför allt ösig utförslöpa drar upp mina mungipor till öronen, och jag tycker att jag vågar släppa på riktigt bra. Kanske för att jag har fyra killar bakom mig som jag inte vill blockera vägen för! (”Kan någon plocka kärringen av banan???”)

Redan efter några cyklade kilometer kommer den första utmaningen för mig – ett gäng tunna stammar lagda på tvären över ett surhål. Mats peppar mig från sin position bakom mig. ”Kör på bara, det går bra!” Sagt och gjort och surhålet passeras utan intermezzon.

Efter landsvägen mot Getingsta Bodum, när ”mitt gäng” kommer med vinden i ryggen (med det underbara brummande ljudet från däcken som man hör i medvind), kommer ett annat gäng (mestadels Örnar) i motsatt riktning. På racer. Just där och då känner jag spontant att ”vad skönt att jag inte sitter i den klungan”. Och det beror inte bara på motvinden!

Thorbjörns mördarbacke grillar den här gamla Gottnekorven ganska hårt. Luften står stilla. Men det går bra uppför backen, betydligt bättre än i höstas då vi cyklade densamma. Ork och styrka har förbättrats. På andra sidan krönet upptäcker vi att vägen förvandlats till ett potatisland utan potatisar. Den är grovharvad – perfekt för en som nästintill gör på sig vid blotta åsynen av sand. Killarna flyger som projektiler utför, jag fegar kraftigt, men jag kommer sakta framåt.

Naturen efter banan är fantastisk! Mängder av små och stora vatten, berg, hällar, gröna tjärnar, sandstigar…. Kan man bli annat än lycklig av att vistas bland allt detta?

Stigarna på Västergidsjömon är helt fenomenala. Man öser, hoppar, flyger. Jag ligger bakom Rikard som hoppar som en glad fisk över alla ojämnheter. Jag försöker göra likadant, och det är skitkul!  Jag blir glad och stärkt. Ibland stannar gänget till och när vi kör iväg igen är jag noga med att ha Mats bakom. Jag har blivit beroende av hans lugnande peptalk, och jag litar på honom när han säger att jag klarar något som jag tycker ser läskigt ut. Fegar lite utför en brant sandstig, men konstaterar att det är stor skillnad mot för i höstas.

Det har blåst ner ganska mycket träd över stigarna, och vi får agera skogsmaskiner emellanåt.

 Efter ca 25 km cykling är det dags för fika. Bursjöns kalla vatten är gott i värmen.

 

 Mot andra halvan av passet känner jag mig oväntat stark och det är   bara att trampa på uppför Svedjeberget ytterligare en gång. Ibland förstår man inte riktigt hur benen tänker.

Tack allihopa för peppning, skratt och hård träning! Till er som inte var med: Häng med nästa gång!

Janne: Full pott för banan du lagt!!!!!

Idag sa min coach: ”Vi försöker hålla lite högre tempo idag, så vi ser hur det känns”. Sagt och gjort, och vi trampade iväg lite lugnt mot saltmagasinen. Jag var väldigt taggad för jag förstod att passet skulle bli tufft. Riktigt så tufft som det blev trodde jag nog INTE att det skulle bli!

Enligt planen skulle vi successivt dra på när vi svängt in på vägen vid magasinen. Det var ganska pang på. In i skogen, en tvärsväng vänster in på den slingrande stigen. ”Trampa i kurvorna!!” hörde jag bakom mig. Kom på mig själv med att välja små ”hopp” där det fanns några. Trampade på som tusan, jättetrött i benen. Ut på en väg och in i skogen igen. Utför bland stenar med låst gaffel (glömmer alltid det där…!) Det gick undan! Tror jag, det kändes så!

Gruvade mig långt i förväg för stigen mellan Gullvik och Åviken. Den är, enligt mina tidigare erfarenheter, INTE en stig man ska cykla på. Jag har klickat ur fötterna säkert 25 gånger när jag tidigare försökt mig på den. Idag klarade jag hela!!! Och jag är så STOLT!!! Inte ens sanden fick omkull mig.

Min coach körde som en gud efter vägen, och jag fick lov att krypa in på rulle för att orka hänga med. (Låtsades fippla lite med flaskan så att det inte skulle märkas så mycket). Wrooom, in mot Ottelandet. Trött, trött, trött, varmt, varmt, varmt, och otroligt kul!!!

Stigen mot Vårby från Nötbolandet är lite trixig tycker jag och där fick jag sätta ner fossingarna en gång eller två, och det var lite svårt att komma igång igen. Men sen tog jag tripp trapp trull-stammarna som låg över stigen (varav den sista jag brakade rakt in i förra gången!) och gav ifrån mig ett glädjetjut efter sista hindret. Ett sanslöst pass, jag är helt slut. SÅ skönt 🙂

Det hela ger mig associationer till en häst som före tävlingen får gå in på hinderbanan och nosa runt lite på alla saker som finns och som ser skrämmande ut. Det känns som att det är det jag gjort hittills – nosat på olika hinder, balanserat, stupat i låg fart över saker som är lättare att komma förbi om man har lite fart. Idag fick jag sätta ihop det jag hittills lärt mig (genom varsam hjälp och fantastisk peppning) och göra det till ett riktigt tufft och roligt träningspass. Det finns mycket mer att lära men jag har kommit en bra bit på väg 🙂 Nu gäller det att få lite starkare påkar OCH ännu mer MOD!

 

 

 

 

Nu kanske inte denna lilla anekdot hör hemma precis här, men jag måste ändå få återge den för alla er som missade den. Jag vet att det i alla fall finns EN av er som kanske känner igen sig i detta 😉

Jag tog en liten promenad med föräldrarnas vovve denna eftermiddag. Som vanligt var han mer i luften än på marken och rullkopplet fick jobba som en jojo för att hålla honom under kontroll. Men plötsligt blir det alldeles lugnt. Som före ett oväder… Jag vänder mig frågande om och möter hans osäkra ögon. Han hukar lite och slår snabbt undan med blicken. ”Vad är det?” frågar jag, men naturligtvis har han svårt att svara, för han har något i munnen. Hmmm. Jag går lite närmare. Han sätter sig ner. Vägrar att se mig i ögonen. ”Loss. Loss. (Konstpaus.) LOSS!!” försöker jag utan resultat. Provar även ”SLÄPP!” några gånger, men inget händer, förutom att han mycket sakta lägger sig ner på sidan – ungefär samtidigt som jag börjar skratta åt honom. I detta läge är jag taskig nog att ta en bild på honom:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast besluten om att INTE röja hemligheten om vad som finns i gyttret bakom nos, pösmunkar, tänder och morrhår stirrar han avmätt rakt fram, och tycks tänka: ”Men ORKA…”

Jag byter taktik, börjar gulla och killa honom på magen varpå han vänder sitt ansikte mot mig och jag ser….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taktikbyte, tredje gången gillt – och efter en stunds grävarbete så…

 

 

 

 

 

 

 

Ja, mer spännande än så var det inte…. Men å andra sidan….

 

 

 

 

 

 

 

Sådan herre, sådan hund 😉