Ni som känner mig genom Funbeat vet kanske att jag startat en mycket trevande karriär som MTB-nybörjare.  Jag skulle kunna surra i oändlighet om mina upplevelser rent cyklingsmässigt av dessa tre pass, men jag är idag mest intresserad av att delge vilka krafter som boxas inuti skallen medans jag studsar runt mellan stubbarna.

Vi kan räkna bort det första passet, för det kördes på grusväg och innebar inte några större mentala påfrestningar. Under de två senaste passen har dock ett mönster upprepat sig. Det börjar med att jag: 1) Åker in på en stig. 2). Vinglar ut på sidan av stigen. 3). Skriker, och 4). tippar omkull. Någonstans i detta skeende finns en kritisk punkt: När jag fegar ur. För det är då jag kör på tok.

Det som händer när jag inser att jag just varit en mes som gett upp för tidigt är att mycket märkliga tankar dyker upp. Jag känner hur jag trycker ner ögonbrynen mot botten av ansiktet, knyter händerna alldeles för hårt, och sedan kommer tankarna: (Detta är inte klokt): ”Kärringar ska vara inomhus och hålla på med handarbete.” ”Cyklar ska INTE vara i skogen. Cyklar har INGENTING i skogen att göra!” ” Jennie, inse att du inte ska hålla på med saker du inte behärskar!” ”Du är för gammal och för feg för den här sporten”. Följden av dessa tankar och min av frustration stela kropp blir att jag ramlar. Och ramlar. Och ramlar. Tills jag ramlar så dråpligt att jag börjar gapskratta istället.

Och då går det över!!

När jag kom cyklandes på stigen mot Munkudden för snart en vecka sedan fladdrade  jag plötsligt ut bredvid stigen, vinglade ut i djupsanden, satte mig med en smäll på stången och tippade omkull. Det går ju inte att sluta skratta en sådan gång!!! En kvart före detta hade jag landat raklång på ryggen (hur nu det gick till), skrattat mig fördärvad för att sedan upptäcka en mycket undrande person på en brygga ett stenkast ifrån. Efter ett sådant fall med åtföljande skrattsalva är jag äntligen mogen för att tänka: ”Äh – skitsamma!!”

Känslan av att skaka av sig det fega är ljuvlig. Den går inte att beskriva. Det blir så otroligt mycket roligare. Först tänker jag att jag klarar inte den där stenen. Jag kanske tar en lättare väg. Sedan åker jag tillbaka och då klarar jag det. Och blir lite starkare, lite modigare för varje avklarat hinder. Det spelar ingen roll om jag fastnar på hälften över stocken så att drevet går som en sågklinga in i träet. Jag har försökt, och därmed övervunnit det största hindret – rädslan och tvekan. Det finns mycket kvar att jobba på, och jag är fortfarande för feg, men det blir bättre. Och är det inte det som driver oss? Viljan av att komma framåt, känslan av att det kanske finns lite mer att hämta?

Från att ha varit MYCKET tveksam till att cykla på stigar vill jag nu bara ut, ut, ut hela tiden, ut i skogen med cykeln. Det är fantastiskt roligt. Livet leker. Jag blir tuffare och starkare för varje gång, och framför allt,  jag skrattar och flyger och lever och njuter. För mig handlar MTB inte bara om teknik har jag märkt utan minst lika mycket om tankar och känslor. Här och nu, jo, nog är det mindfullness att cykla i skogen alltid. Och jag SKA lära den här gamla hunden att sitta!!

Vi ses i skogen!