Nu kanske inte denna lilla anekdot hör hemma precis här, men jag måste ändå få återge den för alla er som missade den. Jag vet att det i alla fall finns EN av er som kanske känner igen sig i detta 😉

Jag tog en liten promenad med föräldrarnas vovve denna eftermiddag. Som vanligt var han mer i luften än på marken och rullkopplet fick jobba som en jojo för att hålla honom under kontroll. Men plötsligt blir det alldeles lugnt. Som före ett oväder… Jag vänder mig frågande om och möter hans osäkra ögon. Han hukar lite och slår snabbt undan med blicken. ”Vad är det?” frågar jag, men naturligtvis har han svårt att svara, för han har något i munnen. Hmmm. Jag går lite närmare. Han sätter sig ner. Vägrar att se mig i ögonen. ”Loss. Loss. (Konstpaus.) LOSS!!” försöker jag utan resultat. Provar även ”SLÄPP!” några gånger, men inget händer, förutom att han mycket sakta lägger sig ner på sidan – ungefär samtidigt som jag börjar skratta åt honom. I detta läge är jag taskig nog att ta en bild på honom:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast besluten om att INTE röja hemligheten om vad som finns i gyttret bakom nos, pösmunkar, tänder och morrhår stirrar han avmätt rakt fram, och tycks tänka: ”Men ORKA…”

Jag byter taktik, börjar gulla och killa honom på magen varpå han vänder sitt ansikte mot mig och jag ser….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taktikbyte, tredje gången gillt – och efter en stunds grävarbete så…

 

 

 

 

 

 

 

Ja, mer spännande än så var det inte…. Men å andra sidan….

 

 

 

 

 

 

 

Sådan herre, sådan hund 😉