Jag var otroligt förväntansfull inför dagens cykling och samtidigt väldigt orolig, eftersom träningsvärken från fredagens benpass inte blivit ett dugg mindre smärtsam. Musklerna var så ömma att det gjorde ont att sitta på rumpan och det var ett helt projekt att ta sig i och ur bilen. Att dra sig ur träningspasset var aldrig ett alternativ och det är jag i efterhand mycket glad för.

Klockan elva på förmiddagen drar sex glada cyklister iväg efter grusvägen från Svedje IP och det känns väl ”sådär”, kan man säga, i början. Jag lägger mig sist i raden och oroar mig lite för att jag inte ska hänga med men försöker att istället njuta av naturen, nostalgitrippen och det utomordentligt trevliga sällskapet. Jag hinner bli lagom varm innan vi plötsligt viker av in på en jättefin stig till vänster. Cykeln visar sig från sin bästa sida och sköter sig exemplariskt i klättringen. En rolig, lagom stenig och framför allt ösig utförslöpa drar upp mina mungipor till öronen, och jag tycker att jag vågar släppa på riktigt bra. Kanske för att jag har fyra killar bakom mig som jag inte vill blockera vägen för! (”Kan någon plocka kärringen av banan???”)

Redan efter några cyklade kilometer kommer den första utmaningen för mig – ett gäng tunna stammar lagda på tvären över ett surhål. Mats peppar mig från sin position bakom mig. ”Kör på bara, det går bra!” Sagt och gjort och surhålet passeras utan intermezzon.

Efter landsvägen mot Getingsta Bodum, när ”mitt gäng” kommer med vinden i ryggen (med det underbara brummande ljudet från däcken som man hör i medvind), kommer ett annat gäng (mestadels Örnar) i motsatt riktning. På racer. Just där och då känner jag spontant att ”vad skönt att jag inte sitter i den klungan”. Och det beror inte bara på motvinden!

Thorbjörns mördarbacke grillar den här gamla Gottnekorven ganska hårt. Luften står stilla. Men det går bra uppför backen, betydligt bättre än i höstas då vi cyklade densamma. Ork och styrka har förbättrats. På andra sidan krönet upptäcker vi att vägen förvandlats till ett potatisland utan potatisar. Den är grovharvad – perfekt för en som nästintill gör på sig vid blotta åsynen av sand. Killarna flyger som projektiler utför, jag fegar kraftigt, men jag kommer sakta framåt.

Naturen efter banan är fantastisk! Mängder av små och stora vatten, berg, hällar, gröna tjärnar, sandstigar…. Kan man bli annat än lycklig av att vistas bland allt detta?

Stigarna på Västergidsjömon är helt fenomenala. Man öser, hoppar, flyger. Jag ligger bakom Rikard som hoppar som en glad fisk över alla ojämnheter. Jag försöker göra likadant, och det är skitkul!  Jag blir glad och stärkt. Ibland stannar gänget till och när vi kör iväg igen är jag noga med att ha Mats bakom. Jag har blivit beroende av hans lugnande peptalk, och jag litar på honom när han säger att jag klarar något som jag tycker ser läskigt ut. Fegar lite utför en brant sandstig, men konstaterar att det är stor skillnad mot för i höstas.

Det har blåst ner ganska mycket träd över stigarna, och vi får agera skogsmaskiner emellanåt.

 Efter ca 25 km cykling är det dags för fika. Bursjöns kalla vatten är gott i värmen.

 Mot andra halvan av passet känner jag mig oväntat stark och det är   bara att trampa på uppför Svedjeberget ytterligare en gång. Ibland förstår man inte riktigt hur benen tänker.

Tack allihopa för peppning, skratt och hård träning! Till er som inte var med: Häng med nästa gång!

Janne: Full pott för banan du lagt!!!!!