Nu var det tid och evigheter sedan jag skrev något och jag ska nu ta och ändra på detta. Senaste inlägget jag skrev i denna blogg handlade om att jag inte hade någon lust till att träna, och jag struntade helt i att träna under den veckan. Läget är annorlunda nu.  Jag längtar verkligen efter snön, skidåkningen och alla tävlingar. Jag har mycket att göra men jag tar ett träningspass i taget. Jag gör det som känns lockande för dagen. Löpning, långskubb eller intervaller, styrketräning, rullskidor, cykling…………..

Eller…….

Varför inte……

En Bondgårds-multi!!

Delsträcka 1. Cykling från jobbet till tävlingsarenan. Inga konstigheter. Beprövade rörelser. Förvisso motvind, men nej, det gick smidigt och bra.

Delsträcka 2. Flytta en sån där stor, rund, snöbollsaktig ensilagebal från sitt överdrivet stabila och nästan löjligt svårrubbade läge, över ca 7-8 meters uppförslut, genom en 120 graders sväng och över en sörjig utförsbacke till sin plats mitt i en hästhage.

Delsträcka 3. Bära in 63 säckar pellets i mörkret ned för en källartrappa.

Delsträcka 4. Upploppsraka. Kratta gamm-hö från hagen och köra det på ”tippen”, ta in hästarna, ta sig in i huset och sist men inte minst frakta en Felix Mexikansk Paj från kylen till micron, värma den, bära den till bordet och äta den innan jag somnar.

 

Delsträcka 1 var som sagt var inget att orda om. Jag använde den mest till att tagga järnet inför delsträcka två, som jag förstod skulle bli kvällens Utmaning. Ett snabbt klädbyte efter hemkomst och jag var redo för wrestling!

Precis som vid förra tillfället jag gick en dylik match, måste det ha varit något fusk vid invägningen. När jag mätte min motståndare med ögonen kändes det, på något sätt, lite orättvist. Fördelen var att jag faktiskt fick välja vilken av de 20 stora vita tjockisarna jag ville utmana. Jag valde en som såg lite trött ut, och som liksom lagt sig på sidan för att sova. Så, jag borstade av handskarna, klappade mig hårt tre gånger på kinderna och låren och gick till attack!!

Efter första tacklingen från min sida kändes det kanske lite hopplöst. Jag körde verkligen  ALL IN och den rörde sig inte en millimeter. Klämde då in mig med ryggen mot en av tjockisens vita kusiner och satte fötterna sturskt mot plasten på honom. Med hjälp av benpressteknik lyckades jag få honom i rörelse några decimeter tills han fastnade mot nästa släkting. Satan. Det knarrade och pep i plasten och jag fick min tredje mjölksyradusch. På´t igen bara!! Jag var nu tvungen att liksom vrida tjockisen för att få fritt spår uppför. Efter ca 50 hårda axeltacklingar kunde jag börja rulla min motståndare. Uppför. Springande ansats – DUNS!! Knirr, knorr –  Och den rör sig!! Kör på, kör på, kör på!! Förbluffande enkelt hade jag plötsligt med hjälp av händer, knän, axlar och huvud lyckats flytta dunderklumpen till grinden på hagen. Där gick det sedan hyfsat lätt att vrida honom igen. Utför var en lätt match. Lagom tills jag skulle välta upp fanskapet på högkant dök pappa upp som en räddande ängel, och han satte brutalt ett järnspett rakt in i magen på tjockisen, och sedan kunde vi enkelt välta upp honom på plats.

GAME OVER!!

Delsträcka 3 innebar en del springande i trappa med en säck under varje arm. Jag måste ha en ”hamster-gen” som gör att jag mår bra av att ha fulla förråd. Det gick jättefort. Och gladare och gladare blev jag för varje säck.

Delsträcka 4 – som vanligt på slutet av en tävling minns man inte riktigt HUR man tog sig i mål. I mål är jag i alla fall, för i kväll. 🙂

I morgon blir det lite mer genomtänkt träning igen. Jag känner mig stark och otroligt taggad inför vintern. Snart kommer snön och då kommer jag tillbringa  mycket tid på Rutberget och Skyttis. Jag längtar också efter att få åka skate bakom mina fyrbenta kompisar till låns, Spencer och Kahn. För att få samma fartkänsla som eliten får – UTAN hund – vilket är helt makalöst. Efter att ha skejtat 9 km på 22 minuter bakom hunden  i fjol har jag fått en känsla av ungefär hur fort de bästa verkligen åker. Man blir tårögd av flera anledningar 🙂

Förresten så var jag kanske lite gapig på jobbet inför utmaningen med höbalen. Någon sa oroat: ”Men, den väger ju tio gånger så mycket som dig!” ”Ja”, sa jag, ”men den har ingen hjärna”.

Frågan är – har JAG det? Om någon såg mig igår lär denne ha ställt sig frågan 😀

Vi syns förhoppningsvis i spåret 🙂