Länge sedan jag skrev något här så det kan vara på sin plats. Det är ju lite lättare och mer tillgängligt att facebooka.
Jag bor ju i en älvdal, Gideå älvdal och omgärdas av berg. Faktum är ju att de flesta av dem har vägar eller stigar upp och vissa har riktigt sköna nedfarter som t.ex. Fagerlandsberget, en långsluttande väg upp till det kalfjällsliknande bergets topp och riktigt skön downhill på en ganska trixig stig (med mina mått).
Sen har vi ju mastberget eller Getingstaberget, en riktig lång 10-15min. plåga och många höjdmeter. Kanske inte så rolig väg utför men en fostrande uppför.
På vägen dit har man passerat Sunnansjöbacken, en jämn backe som är perfekt för ”4-or”. Förutom alla otaliga stigar och 4-hjulingsvägar till flertalet berg så har jag ju även det fina Svedjeberget där skoterleden går och där vi håller uppe stigen för Tolvtjärnsloppet. En perfekt intervallbacke med fin belöning utför. Jag borde alltså vara backexpert, med mitt det efternamnet och allt…
Sex tävlingar har jag hunnit med i år varav fem långlopp men inget vidare bra resultat. OK jag har väl fuskat med intervaller i någon sorts rädsla för att fjolårets hjärtarytmi ska hoppa på mig igen. Eller är det för att det gör så ont 🙂 Men intervaller är ju det man blir snabb av så intervaller ska det bli.
Backintervaller var det tänkt idag. Kroppen hade väl ingen lust till detta då jag kändes otroligt seg efter en halv dag på kontoret med utskrift av kartor, info mm om Tolvtjärnsloppet.
En artificiell pigghet i form av en espresso fick mig på banan igen, eller åtminstone på cykeln.
Jag körde lite avvaktande mot Svedjeberget men kände att intervaller nog var jobbigt ändå så jag vek av förbi Svedje IP för att ta berget från baksidan i någon sorts ”gubbtempo”. Provade att stå upp och mata lite i backarna på väg dit och det kändes bra så va f.n. Köttade på uppför Svedjeberget med oanad kraft och klickade bara ur vid nedersta surhålet som är smått omöjligt. De senaste dagarnas dikning verkar ha lyckats någotsånär. Väl på toppen var det ju rolig downhill i 40 km/h utför Svedjeberget och väl nere så tänkte jag en gång till. Samma visa ett varv till sen fick det vara nog. Körde lite tempointervaller hem istället.
Detta är ju en rolig del av Tolvtjärnsloppetbanan men väldigt jobbig. Belöningen är ju den allt för korta men rätt så roliga backen ned mot Svedje by. Ta det lugnt om ni är osäker på spår och utförskörning. En krasch i 40-50km/h ger ju rätt allvarliga konsekvenser om det går på tok.
Slutsats: Det finns alltid kraft kvar fast man känner sig slut alltså eller kanske koffeinets kraft! Det blev väl 3-4st intervaller i alla fall plus en par spurter. Inte världens snyggaste pulskurva men inget ”gubbpass” och inte för soft. No pain no gain.
